Söndagsskola: Den svenska modellen - ett resonemangsäktenskap

Detta exempel visar på det rätt självklara, att styrkan hos ett lands arbetarrörelse också i hög grad bestämmer hur näringslivet i landet struktureras. De olika gruppernas makt avgör deras relativa inflytande över samhällsutvecklingen. Präglas en politisk kultur av att arbetarrörelserna är stark kommer givetvis förhållandena för näringslivet att påverkas av detta. Men om arbetarrörelsen är svag kommer en annan profil att växa fram.

Det är krafter och motkrafter. Och låter som sagt självklart. Den svenska modellens kännetecken har skapats genom att en oerhört kraftfull socialdemokrati och fackföreningsrörelse förmått kapitalägarna att inordna sig efter bästa förmåga. Men skälet till socialdemokratins styrka är att den inte konfronterat kapitalet utan snarare etablerat ett samförstånd.

Den svenska modellen har byggts upp genom att det politiska övertaget för socialdemokratin använts för att skapa ett bra förhållande med näringslivets motsvarande dominanter. Rörelsepamparna och patronerna fann varandra. Kapitalet har erbjudits ett politiskt beskydd, och haft stora friheter så länge de utvecklas i positiv riktning, gärna med statens hjälp, och ser till att levererar välfärd, men också förmår att utveckla sina verksamheter.

Och kapitalet vet att de har politiskt stöd i dessa sina försök att ständigt förbättra sig.

Men det är viktigt att notera att det inte är det kapitalistiska systemet som socialdemokratin på detta sätt värnat, utan de befintliga kapitalisterna. Socialdemokratins tolerans riktar sig mer mot de kapitalägande grupperingarna, så länge dessa är resonabla, och inte mot systemet som sådant.

Vi kan beskriva svenska modellen, förhållandet mellan ”staten & kapitalet”, som ett resonemangsäktenskap där parterna slår sina påsar ihop mer grundat på ekonomisk rationalitet och realitet än djupt känd kärlek. Viss ömsesidig respekt har med åren vuxit fram, men det är inget passionerat förhållande.

Socialdemokratin kliver fram som en slags beskyddarverksamhet som kapitalägarna gärna tar emot och då är det inte bara för att arbetarrörelsen är stark och en hotfull risk som måste hållas på gott humör, och som dessutom gärna ger understöd, utan kapitalägarna får dessutom skydd mot krafter som kan hota dem med ”invasion”.

Den svenska modellen har riktats in på att odla de etablerade kapitalägarna, och låtit dessa utvecklas bakom vallar som skyddar dem mot nya störande krafter. Ordningen har strävat efter stabilitet. Inga överraskande nyheter. Gärna dominerande finansfamiljer, monopol och starka strukturer, bara de levererar.

Men i länder där arbetarrörelsen är svag – exempelvis USA – skapas en annan politisk tradition riktad mot monopolism, dominerande ägarstrukturer och en positiv inställning till att nya ägare går in i företag och ”stuvar om”.

Ett bra exempel är synen på riskkapitalister, i den amerikanska traditionen bejakas de och beundras, Riskkapitalister kan t o m få folkligt stöd för att bli president. I Sverige är riskkapitalister en styggelse. Förvisso vill socialdemokratin mycket gärna ha massor av ”riskkapital” som kan förnya näringslivet, inte minst nu när vi ska ta ett nytt industriellt språng in i ett hållbat samhälle. Men socialdemokraterna vill inte ha ”riskkapitalister” som håvar in vinster och dessutom riskerar att ta pengarna utomlands och på så sätt förråda sin nation och sitt folk ...

Att bejaka ett stabilt näringsliv är ett förhållande som inte är unikt för Sverige utan snarare ett kännetecken för hela den ”gamla världen”. I Europa har socialdemokratin generellt varit stark och paradoxalt nog har det lett fram till en acceptans för långsiktiga ägare vars dominans i näringslivet varit påfallande. Ett fåtal stora företag växer fram med tydliga ägarstrukturer som dock inte tolereras om de tar alltför stora skopor av guld ur kassan ner i egna fickor, utan det bör återinvesteras.

Den typ av synpunkter marknadsförs sällan på den borgerliga kanten där de gärna vurmar för kapitalismens ”skapande förstörelse”. Men när det det väl bränner till, är de lika trogna de etablerade kapitalisterna som någon annan.

Således. Den politiska inriktningen i den svenska modellen gör vad den kan för att garantera maktinnehavet för näringslivet, förutsatt att företagsägarna också ser till att inte berika sig själva alltför iögonfallande, och dessutom bidrar med social hänsyn i sin verksamhet.

Denna ordning har under en tid utmanats av globaliseringen, även av förnyelsen av den traditionella produktionsplattformen genom digitalisering och krav på flexibilitet. Men rekylen för globalisering, skapad av pandemi och krig, kombinerat med omställningen till ett hållbart samhälle, kanske ger en ny injektion till den svenska samförståndsmodellen, till resonemangsäktenskapet.