Söndagsskola: Individen och kollektivet framöver

En riktig nyliberal hävdar detta även om det inte leder fram till en optimal lösning. Folk har rätt att röka en cigarett, även om det leder fram till lungcancer.

Frihet står över kollektiv nytta, kan vi säga. Ingen ska för den goda sakens skull föreskriva vad som är ”det goda livet”. Det är inte rätt att offra några människor för andras nytta.

Det var också därför som rätt många av nyliberalerna på sin tid vägrade göra värnplikt. Slaveri ska nämligen bekämpas. Och några av dem hävdade att hembränning är en kul och hederlig hobby. Utan ett direkt offer finns inga brott, exempelvis.

Är detta konstiga åsikter?

Skrapar vi lite på dem så upptäcker vi att en hel del av dessa åsikter var i 1968 års säck innan det kom i den nyliberala påsen.

Det var exempelvis inte nyliberalerna som uppfann värnpliktsvägran, utan den gruppen ”tomhylsor” var i hög grad befolkad av folk med vänsterpacifistiska åsikter.

Och självägarskapet och föreställningen om att alla ska få utveckla sin egen livsstil, den lever i hög grad kvar i vårt samhälle, där vi betonar samtycke vid sex, vill ha tolerans inför alternativa livsstilar, och gärna växlar spår i livet.

Den nyliberala tanken att vi ska ha rätt till vårt eget liv och ska få välja bana utan fördomar utan auktoritära pekpinnar var också något som i hög grad präglade sextiotalet.

Både ”sextioåttor” som knallhårda nyliberaler hade exempelvis en frigjord syn på droger.

Ett annan gemensam punkt för dessa två politiska grupperingar har varit den föraktfulla synen på samarbetet mellan staten och kapitalet.

Vi som hört den gamla proggklassikern ”Staten & Kapitalet” sjungas både bland vänsternissar och nyliberala studentkeruber tycker oss ha fått kvitto på den saken.

Dessutom, de har ofta haft en föraktfull syn på socialdemokratin, som av sextioåttorna ansågs ha svikit socialismen, medan nyliberalerna uppfattat dem som skumma figurer som om natten försöker förgifta vattnet i kapitalismens brunnar.

Och med samma frenesi som nyliberalerna en gång i tiden gnällde över att staten tog pengar av kapitalisterna, lika förbannade är de nu över att socialdemokraterna inte ger tillräckligt mycket till kapitalet.

Medan vänstern gnäller över att kapitalisterna inte ger staten mer pengar.

Låt oss därmed antyda att vi även i fortsättningen kommer att ha en stark individualistisk politisk strömning i Sverige.

Denna individualism finns hos alla politiska rörelser och kommer framöver att vara invecklad i en besvärlig brottningsmatch med dem som anser att den enskilda människan måste underkasta sig en kollektiv vilja.

Det blir en tuff kamp mellan dem som tycker att folk måste anpassa sig till att vara del av något större och mer magnifikt än ett futtigt självförverkligande. Och dem som tvärtom anser att vi äger oss själva.