Söndagsskola: Offentliganställda och ”Hundraåringen”

Vi kan konstatera att arbetsmarknaden är rätt olika. Där finns till att börja med två grupper. De som kan jobba hemifrån, och de som inte kan jobba hemifrån.

Och de senare har ofta arbetstid enligt principen 24 timmar per dygn, 7 dar i veckan.

Dessa skiljelinjer förstärks kring jul och nyår. Stora grupper av anställda är hemma. De kanske kollar av en del saker via nätet, men kan göra det med en glögg i nypan.

Men en betydlig mängd personer måste iväg och sköta sina plikter. Även på julafton måste några ha vård. Eller transportväsendet fungera.

Rätt ofta är dessa personer offentliganställda. Vilket innebär att de ibland har en lön som på den privata sidan skulle betraktas som ideellt skadestånd. Eller så har de dåligt inflytande över sina arbetsuppgifter, upplever ständiga omorganisationer eller taskig planering - och allmänt ogina anställningsförhållanden.

Det finns ingenting som tyder på att den sektor som politikerna har mest inflytande över har det bättre, än de områden där politikerna nästan helt saknar inflytande.

Det som är dagens motsvarighet till den traditionella arbetarklassen finns i service- och vårdyrken. De som förr kallades för ”proletärer” motsvaras idag av ”Tjugofyra-Sjuorna”.

Filmen om ”Hundraåringen” är bra exempel på hur den härskande klassens kulturproducenter pissar de offentliganställda i örat. Åtminstone blir det intrycket hos den som är belastad med ideologiska fördomar om det arbetande folkets plats i samhället.

Filmen framställer de som jobbar för stat, region och kommun som allmänt korkade, dumma, inkompetenta och fåniga.

Den första att förses med dumstrut är chefen för servicehuset där Hundraåringen bor. En typisk socialtant, som inte bara är enfaldig, utan också försedd med en dialekt som signalerar indolens.

Så har vi fåntratten i biljettluckan, som inte bara är inkompetent, utan också visar sig feg och osjälvständig, i behov av en övervakare som förmår honom att tala ur skägget.

Slutligen har vi kronan på verket – en bottenlöst idiotisk polis.

Huvudintrycket är att de som nu kallas för hjältar i vård och omsorg, knappast fick den uppskattning när filmen gjordes, som nu framställs i samhällsdiskussionen.

Visst. Det är bara film. Och filmer jobbar med schabloner. Kanske jämnar det ut sig i det långa loppet, alla får en elak släng av sleven.

”Änglagård” skildrar knappast lantisar som speciellt sympatiska. För att inte tala om skildringen av försupna korkade norrlänningar i ”Jägarna”. Eller hur Vanheden i filmerna om Jönssonligan kommit att bli synonymt med dumma stockholmare.

Men frågan är om filmen ändå inte säger något om tidsandan när filmen gjordes. Och hur det blir en märklig kontrast till dagens situation.