Söndagsskola om det politiska språket, A B C

Därför blir också en genomgång av de politiska orden en bred lista av termer som har med samhällsutvecklingen att göra. Låt oss ta några exempel. Och börja med bokstaven A ...

En ideologisk inriktning som blivit allt mer aktuell är det som kallas för accelerationism. Den går ut på att skynda på samhällets sammanbrott, något som accelerationisten anser förr eller senare kommer.

Genom att ställa till med kaos, exempelvis genom att bränna Koranen eller kidnappa makthavare, smälla av bomber eller sabotera bärande samhällsstrukturer, hoppas accelerationisten att flytta fram tidpunkten för den slutliga uppgörelse mellan det gamla och nya som ändå ska komma.

En historisk milstolpe för accelerationismen var den ryska revolutionen 1917. Enligt det marxistiska schemat skulle de mogna kapitalistiska länderna först ta steget in i socialismen. Inte ett halvfeodalt land som Ryssland. Men Lenin gav tusan i schemat och genomförde en palatskupp när det blev rätt läge. Tanken var att därmed också stimulera till liknande maktövertaganden i andra länder.

Idag är det mer de högerextrema rörelserna som driver denna sorts tanke om att få till stånd en brytpunkt. Stormningen av Kapitolium 2021 är ett bra exempel. Och som sagt, koranbränningar ett annat.

*

På bokstaven B hittar vi några termer som fångar dels tidsandan men också beskriver en fundamental samhällsomvandling, nämligen medialiseringen av samhället.

Det ena ordet Biancagenerationen. Det är inspirerat av mediaprofilen Bianca Ingrosso och beskriver ”hyperkonsumtion”, alltså ett intensivt shoppande, exempelvis på nätet.

Det termen beskriver är en konsumtion där drivkraften inte är behovet av varorna i sig, som när vi köper potatis eller en höstjacka, utan vi handlar sådant som vi kan använda för att gestalta våra liv och bygga en personlighetsprofil.

Varorna (eller tjänsterna) blir rekvisita i en pjäs om oss själva som vi regisserar. Biancagenerationen iscensätter sina liv med hjälp av olika produkter. Det handlar om att för andra visa upp en bild av sig själv.

Detta är förstås inget nytt. Många av oss köper produkter delvis byggt på varumärkets ideologiska lyskraft. Som när vi köper svenskodlad ekologisk färskpotatis bara för att det ska vara så. Eller ser till att höstjackan har den färg som för tillfället är populärt.

Men Biancagenerationen för detta till sin logiska slutpunkt. Ett exempel som tagits är när någon köper en produkt på nätet, tar en bild på sig själv och varan, lägger ut den på sociala medier, och sen skickar tillbaka. Det centrala är inte saken utan att den blir iögonfallande och skapar uppmärksamhet.

Ett nästan övertydligt exempel på det här är när någon klickar hem en vara på nätet, använder den för att ta bilder som publiceras på sociala medier, och sedan gör en retur. Då har meningen konsumerats utan att objektet som sådant egentligen använts i någon betydande utsträckning.

Och livsstilspropaganda av den typ som förmedlas via influencers är oerhört viktiga i opinionsbildningen. Därför är, med den stora filmsuccén om Barbie i bakgrunden ordet barbicore värt att lägga på minnet.

Det handlar om färgen rosa. Intensivt. Det är något mer än ett mode, med ett eller annat rosa inslag, utan extremt överdriven rosa färgsättning. Så att det verkligen syns att här kommer någon som är innanför, inte utanför, rådande tidsanda.

*

På bokstaven C är det frestande att lägga ut texten om coronahundar, alltså de jyckar som folk köpte under pandemin för att häva sin ensamhet och längtan efter arbetskamraterna. Hundar som nu lämnas tillbaka, får göra enkel resa till veterinären, eller lever ett övergivet kissnödigt liv i en ensam lägenhet medan husfolket är på sina arbeten.

En slags nonchalans inför människans bästa vän, och en skarp kontrast till den stora business som husdjur skapat, där olika intressenter slagit sig samman för att få folk att betala tiotusentals kronor för att operera sina sönderavlade jyckar.

Men låt oss spara detta resonemang till ett annat tillfälle och istället nämna något betydligt hetare politiskt ämne, det som kallas för cancelkultur.

I vårt samhälle, där makthavarnas möjligheter att bestämma vad som får sägas offentligt har krympt till ett historiskt minimum, är hotet mot yttrandefriheten betydligt mer sofistikerat. Det är inte makthavare ovanifrån som dirigerar vad som är politiskt korrekt, utan olika samhällsgrupperingar som försöker dirigera det politiska samtalet.

Den vertikala maktutövningen har fått ge vika, medan den horisontella makten har ökat. Här är cancelkulturen en bärande kraft.

Cancelkulturen går ut på att försöka beröva oliktänkande deras plattformar. Det handlar om att med moraliska argument frysa ut vissa personer eller organisationer som inte håller sig inom det etablerade åsiktskorridoren.

Genom att hänvisa till att ett yttrande är ”kränkande” eller ytterst ”odemokratiskt” eller ett utslag av rasism, kommunism, nazism, antisemitism, xenofobi, islamofobi, fascism etc krävs att vederbörande bör förhindras att delta i samhällsdebatten.

Dessutom drabbas inte bara syndaren, utan också alla som har haft att göra med den förkastliga personen eller organisationen att göra. Det tyder på en smygsympati med det onda. Vilket också måste cancelleras.

Det handlar alltså inte om statlig censur utan om en mer sofistikerad metod att utöva det som brukar kallas för ”repressiv tolerans”. Du får gärna tycka vad du vill, men ingen kommer att (få) höra det.

För att bli cancellerad räcker det med att ha varit på en konferens där det förekommer en talare som tidigare gjort förkastliga uttalanden, dela ett inlägg på sociala medier som är ”kränkande” eller helt enkelt säga något icke politiskt korrkekt i TV. Då kommer krav på att du ska få sparken, avsättas, uteslutas eller bestraffas med ett gatlopp i sociala medier.

Låt oss fortsätta inventeringen av det politiska språket. Bokstaven D står i tur.