Söndagsskola om det politiska språket, ”E”

Låt oss nysta i detta genom att börja med den intressante idégivare Georg Friedrich Hegel, tysk filosof som levde mellan 1770 -1831.

Hans filosofi, här kraftigt förenklad, går ut på att mänsklighetens historia kan ses som ”världsandens” strävan att finna sig själv och meningen med tillvaron.

Vår historia är således att jämföra med en slags personlighet som går från århundrade till århundrade.

Inledningen av mänsklighetens historia med att världsanden ”vaknar” och förvirrad försöker förstå var den har hamnat.

Ungefär som ett nyfött barn som först möter allt kaos med att gallskrika, för att så småningom börja fatta sammanhang. Men barndomen är en slags oskydlig tillvaro där vuxenlivets vedermödor i bästa fall bara skymtar.

Det som händer är då att ”världsanden” efter en tid börjar växa bort från sitt ursprung och lämnar hemmets trygga vrå, ut i världen. Barndomens förtrollning bryts och tillvarons hundar gör sig påminda.

Världshistoriens olika epoker under denna sökning kan jämföras med hur någon skriver en självbiografi. Varje kapitel ger nya insikter och erfarenheter som bearbetas i nästa skede. Därmed blir också mänsklighetens historia ett stort bokband över hur någon gradvis utvecklas.

Så småningom når ”världsanden” insikt om sig själv, vad livet går ut på, och lägger allt det gamla bakom sig. I detta tredje steg tar historien slut. Mänskligheten är befriad från sina begränsningar och kan ta språnget ut i något helt nytt, en slutlig befrielse från all ovisshet och förvirring. Ett slags nirvana eller slutlig förlösning uppkommer.

*

Denna trestegsraket för oss in på det eskatologiska spåret. Det krävs inget snille för att exempelvis hitta samma tankegång hos de kristna.

Kristendomens historieschema går också att dela in i tre epoker.

Först har vi den paradisiska tillvaron, där Adam och Eva kunde leva ett gott liv. Men med tiden blev de nyfikna och bröt mot förbudet mot att äta av kunskapens träd. Allt rämnade.

Gud katapulterade ut dem i där vi nu befinner oss, ”jämmerdalen”. Där kämpar vi för vår överlevnad och närmar oss en vacker dag det tillfälle när allt kommer att brista. Agnarna kommer att skiljas från vetet. Dombasuner ljuder. Jesus kommer tillbaka.

Den tredje epoken - vigd enbart för dem som skött sig hyggligt - brukar beskrivas som ”himmelriket”.

*

Detta kristna tänkande i tre steg har via Hegel överförts till socialismen. Här finns ett liknande sätt att förstå hur historien utvecklats.

Först befinner sig människorna i en primitiv tillvaro där överlevnaden för den enskilde handlar om att tillhöra en grupp. Det fanns inga klasser, utan alla måste delta i den hårda kampen för att gemensamt finna föda och skydd mot naturen och fiender.

Det var ett slags primitivt kommunistiskt samhälle.

I den andra epoken började människor utveckla sin förmåga att klara överlevnaden. Genom uppfinningar, arbetsdelning och andra framsteg bildades ett ledarskap och hierarkier.

Klassamhället föddes. En ständig kamp mellan styrande och styrda, över- och underklass, inleddes.Epok lades till epok, slavsamhällen avlöstes av feodalsamhällen som sedan slukades av kapitalismen.

Men denna ekonomiska ordning kom att dra ihop hela världen i en helhet, där alla genom ekonomiska och sociala nätverk kom att bli beroende av varandra. Ett slags återvändande till ursprungsläget, men på betydligt högre nivå.

En global organism uppkom. Men samtidigt som hela samhället hängde ihop så kvarstod privat äganderätt och en liten kommandogrupp som försöker styra över denna helhet.

Med tiden leder det fram till att en tredje epok blommar ut - socialismen och det klasslösa samhället växer fram.

*

Vi kan också se drag av eskatologi hos högerpopulismen, hos radikalkonservatismen. Även där finns en stark känsla av att vi befinner oss i ett avgörande slag mellan det goda och det onda. Vi står inför en kamp på liv eller död.

Men framförallt finns detta också hos dem som driver klimatfrågan. Här finns konturen av en tredelning.

Först var mänskligheten i samklang med naturen, en av många komponenter i ekologisk balans med andra varelser. Men med tiden kom människorna att bli allt mer dominanta, jordbrukssamhället förvandlade naturen till en slags plantage, med tiden kom industrialismen att behärska naturen på samma sätt. Gradvis har vi närmat oss en brytpunkt - ”tippingpunkt” - där en ny period av utrotning och omvälvning förestår.

Vi står just nu inför en typisk eskatologisk vändpunkt. Det är ett katastrofläge. Om vi inte agerar radikalt och med extraordinära åtgärder så kommer det att gå åt pipsvängen.

*

Det intressanta med detta sätt att se historien som eskatologin erbjuder är att det för är oerhört frestande att försöka frammana bilden av att vi just nu står inför ett skifte. En epok kommer att avlösa den andra.

Att skapa en religion eller ideologi som saknar ett eskatologiskt moment - som inte påstår att vi lever i den yttersta av tider eller i vart fall står inför det viktigaste valet sedan Vasa blev vald till konung - är rätt misslyckad.

För att få folk att jobba för en sak, eller åtminstone rösta på ett visst parti, betala sin kollekt, underlättas av att det finns ett mer eller mindre eskatologiskt budskap.