Söndagsskola om det politiska språket, "I"

Det som kännetecknar invasiva arter är att vi människor på olika sätt flyttat dem från deras ursprungliga miljö och släppt dem lösa att föröka sig explosivt i sin nya miljö där de ibland fördärvar ekosystemet. Eller så har det skett omedvetet.

Främst av alla dårar som medvetet ställt till med en invasiv art brukar anses vara Thomas Austin, som i mitten av 1800-talet importerade 13 kaniner till sina ägor i Australien. Han tänkte sig ha något att jaga. Och det fick han. Efter 50 år hade denna population spritt sig över hela den Australiensiska kontinenten.

*

Men oron för det invasiva gäller också politiska och religiösa idéer. Vi lever i en tid med diverse hot, verkliga eller inbillade, från andra länder, religioner och ideologier mot vilka vi försöker uppbåda en vilja att vara svenske för att möta dessa hot. Typ islamofober vs. islamister.

Grälsjukan i vår tid har lett fram till att islamofoberna säger att de inte finns och att beteckningen är påhittad av islamisterna. Medan islamisterna säger att det ordet är påhittat av islamofoberna. Allt för att bekräfta det gamla ordspråket om att två idioter gärna ingår ett förnuftsäktenskap.

En annan vana som sprider sig är användandet av internet i alla möjliga sammanhang. Exempelvis talas det idag om Instagrambröllop och Instagramdop.

Det innebär att dessa traditionella ritualer anpassas för att fungera på sociala medier. Det gäller helt enkelt att utforma händelsen så att den får en tilltalande presentation på Instagram, eller vilken plattform som nu används.

Och de som är bäst på att hantera dessa nymodigheter är den som är Influencer, alltså någon som är duktig på att påverka. De är den digitala erans predikanter, agitatorer eller rikslikare.

Det är förstås lätt att ondgöra sig över detta sätt att anpassa våra fina invanda traditioner efter ny spektakulär teknologi.

Men varje tid har sina vanor. Dopakten var ursprungligen något som skulle ske i en flod eller vid en strand; därefter sänktes hela kroppen i någon slags balja; sedan effektiviserades processen genom att bara huvudet blöttes.

Från början stod dopfuntarna vid dörren, eftersom det ofta var hedningar som skulle döpas, och dessa kunde släpa med sig ondskan om de fick komma för långt in i kyrkan. Därefter intogs den inre delen, som på en teaterscen.

Och i våra tider har dopen börjat ske med de närvarande i en ring kring barnet istället för att ha en scen med aktörer längst fram.

För att inte tala om att den exorcistiska delen av dopet, när prästen driver ut demonerna ur barnet, början mildras bland. Ordet ”befria från ondskan” byts stundom ut mot ”bevara mot ondskan”.

Även det en förändring i takt med tiden.

Samma sak med bröllop. Dessa utvecklas också, från tredagarsgillen där brudparet ses som ett kontrakt mellan släkter, eller rent av inom en släkt, till att idag vara något som sker lite hipp som happ mellan självförverkligande individer.

Kärleken är evig. Den byter blott föremål.

Några Instagrambegravningar har vi inte sett ännu, men de kommer säkert. Precis som annat präglas denna ritual av sin tid.

Våra vikingska förfäder lade med vapen och slavinnor i herrarnas gravar; i dagens samhälle får den döde med sig sådant som Claes Ohlssons katalog eller mobiltelefon.

*

Mitt i tidsandan står också ordet identitetspolitik.

Identitetspolitik är en term som beskriver en politisk ambition att ta ställning för en viss viss etnisk eller sociokulturell grupp - och försöka stärka dess position gentemot andra grupper.

Det används allt oftare i negativa ordalag för att beskriva en slags ”omvänd rasism”, där exempelvis färgade ställer sig mot vita och definierar andra utifrån etniska förtecken.

Den som exempelvis är identitetssensitiv försöker överallt hitta exempel på att den egna identiteten utifrån etnicitet, sexuell läggning eller funktionsutmaningar behandlas nedsättande av majoritetssamhället.

Det finns dem som hävdar att eftersom vänstern omhuldat identitetspolitiken har den också fjärmat sig från den traditionella (vita, svenska, maskulina) arbetarklassen. Som därför, i sin vrede över att uppleva sig vara förbisedda och utsatta, vänt sig till högerpopulisterna istället.

Men det finns anledning att här påminna om att socialismen är en ideologi som i hög grad vilar på identitetspolitiska ambitioner. Det socialismen gjorde var att göra arbetarna klassmedvetna, så att de förvandlades till hunsade löneslavar till en välorganiserade, stridbara och klassmedvetna. Arbetarna började identifiera sig som arbetarklass.

Detta ledde till sådana stora framgångar att arbetarrörelsen kunde övergå till ett mer omfattande identitetspolitiskt projekt, nämligen att omforma socialdemokratin till en ideologi för hela landet, en slags nationell sosseidentitet. Något som också hade framgång, åtminstone till alldeles nyss.

Det vi ser i svensk politik idag är en kamp mellan partierna om vem som äger den svenska identiteten. Vilket kan betraktas som identitetspolitik använd likt partistisk Viagra.