Söndagsskola om konservatismen, del 6

Radikalen kan mot detta förvisso invända att det mesta av övrig litteratur i biblioteken är borgerlig nonsens, såtillvida att de flesta böcker böka i själen, beskriva familjedramer eller försupna poliser som jagar massmördare, eller så instruerar böckerna trädgårdsodlare, försöker stimulera skaparlusten hos kreativa hemslöjdare eller presenterar femtioelva råd till mindfullness. Det mesta är således icke-politisk , harmlös och samhällsbevarande litteratur, och därför borgerligt, eftersom en riktigt borgare inte vill problematisera utan luta sig tillbaka med en kupa konjak i handen, samtidigt som hen läser börsnoteringarna.

Men alla konservativa accepterar inte längre att ständigt drivas på flykten. Utan påpekar att denna passiva borgerlighet lätt blir rov för socialistiska predatorer. Dessa konservativa har börjat fyllas av visst självförtroende och ser gärna till att förändra balansen i bokhyllorna så att det även bland konservativa finns kamplitteratur att tillgå.

Denna konservatism är radikal. Den är inte tillfreds med uppgivenheten utan vill göra något mer än bara försöka bromsa utvecklingen och sen förhoppningsvis sakta men säkert återställa åtminstone något av det traditionella samhällets grunddrag. Dessa radikala konservativa vill gå till attack mot radikalismens härjningar och slå tillbaka. Här och nu.

Detta är en aktivistisk konservatism, som inte ska betecknas som enkelriktat reaktionär, som oreflekterat angriper samhällsutvecklingen enligt det protokoll 1A, det som brukar tillskrivas ”lastbilshöger” eller rätt och slätt ”dumhöger”.

Nej, det är en mer strategiskt tänkande konservatism som försöker fånga upp de breda folklagrens irritation, ilska och missnöje med sakernas tillstånd. Om konservativa traditionellt har föraktat folkhopens åsikter, de som kallats för ”vulgus”, vill den radikala konservatismen göra sig till talespersoner för den folkliga vreden.

Det är nämligen inte självklart att exempelvis det arbetande folket per automatik ansluter sig till vänsteridéer, tenderar att vara socialistiska eller progressiva. Folk som är förbannade, som slavar under dåliga arbetsförhållanden, har det knapert med slantar och tycker sig utsatta för all världens orättvisor, kan länka sin ilska i olika riktningar.

Det spontana, eller rent av instinktiva, hos underklassen är att vara misstänksamma mot överheten. Folk känner sig bedragna av såväl de överdoggar de träffar i vardagslivet, liksom i den härskande klass som framträder i medier och andra sammanhang.

Denna misstänksamhet kan fångas upp av politiska entreprenörer. De som agerar som systemförsvarare, ignorerar folks ilska även över små frågor, som babblar utan att agera, som inte vill diskutera det som är besvärligt och utmanar den egna världsbilden, den typen av aktörer riskerar att bli utslagna av den som tar folk på allvar och gör sig till tolk för människors oro och vrede.

Vi kan jämföra med hur det var för 100 år sedan. Då omvandlades samhället i grunden. Jordbrukssamhället vräktes åt sidan av industrialismen. Städerna käkade upp landsbygdsbefolkningen. Den gamla överheten, som kungar, ämbetsmän, präster, godsherrar, etc. kastades ur sadeln.

Kampen kom att stå mellan olika typer av alternativa sätt att organisera den nya ordningen. Folk var vanliga demokrater, fascister, nazister, socialister, kommunister, anarkister och så vidare. Eller var bara förvirrade när den gamla ordningen föll samman utan att något självklart nytt uppstått.

Det fanns en vakuum som fylldes av revolutioner, krig och konflikter.

I den här kampen om herraväldet framträdde också den radikalkonservativa tankelinjen. Den accepterade att det inte fanns någon väg tillbaka till det gamla samhället, men avvisade socialistradikalernas försök att bygga något helt nytt. Eller liberalernas villkorslösa individualism.

De radikalkonservativa var positiva till en politisk aktivism men ville använda den för att återskapa ett harmoniskt samhälle där hela folket blev som en stor familj, där olika samhällsgrupper kunde jämkas in i en gemenskap som var större än individerna, större än klasserna. Alla skulle ha sin naturliga plats i tillvaron. Med tvång, om så krävdes.

Och för att åstadkomma detta hem för hela folket ansåg radikalkonservativa att det behövdes sociala reformer, en stark betoning av gemenskapen och ett hänsynslöst bekämpande av fiender till folket och nationen och kulturen.

De radikalkonservativa accepterade inte den traditionella konservatismens tendens att likt döda fiskar flyta med i radikalismens flod, eller enbart sprattla och klaga över förfallet, utan de tog kamp för att skapa ett nytt samhälle, men baserat på klassiska konservativa värderingar som familj, folket och nationella traditioner och särdrag.

Samhället skulle vara som en organism.

De var ”Völkisch”, folkliga, och betonade alltså det egna nationella gruppen, etniciteten, rasen, språket och hembygden. Alla nationer skulle odla sin egenart. De ägnade sig åt ”identitetspolitik” skulle vi säga idag.

Denna hållning gjorde att många radikalkonservativa i början av 1900-talet kom att ansluta sig till extrema högerrörelser, som nazism och fascism. De kom därför att glömmas bort efter andra världskriget. Men detta först efter att deras efterlämnade idéer plundrats på vad som var värt att återanvända. Exempelvis tanken att blanda ”nation” och ”socialism”, alltså göra en affär av att sociala reformer inte skulle tjäna enbart arbetarklassen, utan hela folket, en nationell socialism istället för klassocialism, kom att utnyttjas av exempelvis socialdemokratin.

Det finns därför anledning att när de radikalkonservativa nu fått en ny chans att framträda att titta lite närmare på vad de egentligen står för. För radikalkonservatism, det är vad vi ser drag av hos Sverigedemokraterna och därmed också i den sittande regeringens programutfästelser.