Söndagsskola om narcissister, arkeologer och apokalyptiker
De kan vara fullt upptagna med de dagsaktuella frågorna, utan att låta sig betungas av vad som varit eller som kommer. Det är nuet som gäller. Vad som var då, eller kommer sen, är underordnat. Vi skulle kunna säga att denna slags politisk hållning är ”narcissistisk”, fullt upptagen av sig själv och sina egna prioriteringar.
Inte minst under valrörelser blir perspektivet oerhört fokuserat på att vinna varje dags debatt – allt med fokus på valdagen.
Alla partier tvingas således att ibland göra allt de kan för att finnas med i den sekund som nu är. Men för vissa, som inte har något längre tidsperspektiv vare sig framåt eller bakåt, fungerar den miljön som hand i handske. Medan andra vantrivs i vad de upplever som det kortsiktiga käbblandet.
En alternativ hållning är att den politiska inriktningen fokuserar på det som var förr. Att lyfta fram ett tillbakablickande perspektiv i det som diskuteras. Varje ny utmaning – som exempelvis ”narcissisterna” betonar – bemöts med reflektioner på temat ”så gjorde förr”.
Det är lite som morfar börjar prata om faxen och de släpbara telefonerna på 90-talet när den yngre generationen sitter med sina paddor och surfar runt som nuets nomader.
Detta är vad vi skulle kunna kalla för en ”arkeologisk” politisk hållning. Det kan vara att upprätthålla det förgångna som ett ideal som svikits, eller som vi bör återvända till. Eller som en god erfarenhetsgrund för att formulera dagspolitiken.
”Arkeologerna” är upptagna av att hylla tidigare landvinningar, vårda traditioner och betrakta förnyelse med stor skepsis och se det som en tillfällig reträtt innan allt återgår till hur det alltid varit och alltid kommer att förbli.
En tredje hållning inför politiska frågor är den ”apokalyptiska”. Den tar spjärn mot de dystra framtidsutsikter som de anser att samtiden vittnar om. Gör vi inte si eller så kommer det att gå åt helvete. Eller alternativt, vi står inför ett framtida genombrott till det bättre, ett språng in i en bättre värld, givet att vi nu gör rätt.
För apokalyptikern är klockan alltid fem i 12. Vår tid är uppmätt och om vi inte agerar nu – och förstår att det är ett nödläge – kommer vi att gå under som människor, kultur eller rörelse.
Det säger sig själv att alla som reflekterar över samhället – vare sig de är politiker, författare, journalister, poeter eller ledarskribenter – blandar dessa tre hållningar. Det är svårt att diskutera samtiden utan att ha dagens verklighet framför ögonen – och sedan förstå detta utifrån historiska erfarenheter eller föreslå lösningar utan att ha blicken riktad framåt. Det narcissistiska, arkeologiska och apokalyptiska blandas. Men betoningen, eller utgångspunkten, brukar finnas på det ena eller andra stället.
Att dessa kynnen blandas i verkligheten är också skälet till att vi har förståelsenytta av att hålla isär dem. Inte minst därför att den som har en ideologisk strävan inte alltid själv förstår – eller förmedlar – vad det är för grundläggande föreställningar som deras trossatser vilar på.
”De flesta politiska aktörer tycker förstås att de såväl är fast förankrade i historien - och har en tydlig problembild av att något stort och avgörande väntar runt hörnet som det gäller att förbereda sig inför - samtidigt som de kämpar främst för att vara med i närmsta pip-eko och äga löpsedlar och förekomma i TV-inslag.”Stig-Björn Ljunggren
De flesta politiska aktörer tycker förstås att de såväl är fast förankrade i historien - och har en tydlig problembild av att något stort och avgörande väntar runt hörnet som det gäller att förbereda sig inför - samtidigt som de kämpar främst för att vara med i närmsta pip-eko och äga löpsedlar och förekomma i TV-inslag.
En god politisk rörelse - eller politiker - är den som lyckas balansera narcissismen med både arkeologiskt och apokalyptiskt perspektiv.
