Söndagsskola om socialdemokratins vägval

Vi konstaterade också att många socialdemokrater är socialister i teorin, men socialliberaler i praktiken.

Socialdemokrater pratat nuförtiden sällan om en annan samhällsordning, utan snarare har kampen varit inriktad på att försvara välfärdsstaten och den etablerade ordningen. Det är en slags positionsbestämd konservatism som bara gör ändringar i syfte att bevara helheten.

När hörde någon en ledande socialdemokrat säga sig varar ”demokratisk socialist” senast?

Den konservativa hållningen hos dagens socialdemokrati gör att förslag på förändringar möts med skepsis. Vi talar om ett parti som blir byxis av radikala förslag som att avskaffa förbudet mot spontan restaurangdans …

Det hela har landat i att socialdemokratin försvarar välfärdsstaten sådan det sett ut det senaste halva århundradet, har droppat snacket om ”demokratisk socialism” och snarare sett det politiska uppdraget som att ge folk chansen till självförverkligande.

Detta är en modell som kallats för ”statsindividualism”. Alltså att staten hjälper människor att frigöra sig från alla slags förpliktelser och fördomar, från beroenden och tvång, så att vi på detta sätt kan kombinera en stark välfärdsstat med en världsunik frihet.

Sverige har också mycket riktigt kommit att skapa ett samhälle där individualismen är större än i alla andra länder. Vi är ett folkhemskt narcissistiskt paradis.

Men frågan är om denna stilla lunk utefter statsindividualismens spår nu är över.

Den första utmaningen mot den rådande ordningen är den populistiska och auktoritära nationalismen. Här är idéen att överge föreställningen om ett multikultisamhälle, en färgsprakande och mångfaldsinriktad palett av livschanser, där var och en får flytta runt i världen utefter sina önskningar, där det inte finns några mallar för hur folk bör leva, där var och en får leva utefter sin egen livsstil.

Det ska bli ordning igen. Vi måste återskapa en stark gravitationskraft som ger människor en större känsla av gemenskap.

Detta är också en politisk hållning som dragit till sig rätt många före detta socialdemokratiska väljare.

Det är förvisso främst på högerkanten som denna idé odlas, och med starka nationalistiska förtecken, men det finns också inom vänstern en längtan efter ett samhälle där någon slags övergripande kraft ska förmå människorna att höja sig över sina egna strävanden. Det vänster och höger enas i är att människor måste ha något att tillhöra som är större än dem själva. Vare sig det är kärleken till fosterlandet eller till sin nästa.

Den andra utmaningen har med klimatförändringarna att göra. Medan de flesta hoppas att vi med hjälp av lite finurliga teknologiska förändringar ska kunna fortsätta vår livsstil, så menar andra att ett hållbart samhälle kräver en helt annan konsumtionsnivå. En ordning som skiljer sig högst radikalt från idag.

Och detta går knappast att åstadkommas genom att folket röstar på partier som vill ta ifrån dem bilen, köprundorna på lönehelgerna eller ynnesten att få tillbringa några veckor i solen på sydliga nejder?

Fråga miljöpartiet om detta …

Därför finns också krav på ett ”undantagstillstånd” för klimatet.

Frågan är vad socialdemokratins grundackord stämmer in i dessa två utmaningar mot den trygga folkhemslunken.