Söndagsskolan om demokratin – en pall på tre ben

Efter många hundra år av experimenterande har det visat sig att demokrati behöver vila på tre ben, tre värden.

Det första är givet: folkviljan. Det andra är konstitutionalismen. Det tredje är effektiviteten. Alla tre måste finnas med om demokratin ska bli livskraftig. Man kan rita in dem i en figur (se bilden). Alla de tre värdena kan inte maximeras samtidigt: rör man sig närmare en av hörnen i triangeln fjärmar man sig från eller två av de andra hörnen. Avvägningen mellan värdena är svår.

Vad innebär de tre värdena? Folkviljan innebär att väljarnas åsikter representeras genom allmän och lika rösträtt och genom folkets valda företrädare. Konstitutionalism innebär att vi som medborgare har rättigheter, att det finns självständiga domstolar och maktdelning genom att statsmakten har begränsningar. Effektiviteten innebär att systemet får något gjort: att beslut fattas och blir verkställda.

Elsters trilemma kallas triangeln. Jon Elster, född i Norge 1940, är samhällsvetaren som formulerade modellen.

Ingen system som maximerar ett värde framför de andra två har varit långsiktigt hållbart. Det behövs åtminstone lite av varje värde för att systemet ska fungera.

De senaste hundra åren i svensk politik har i hög grad handlat om en dragkamp mellan de tre värdena. Vid tiden för demokratins genombrott på 1920-talet var folkviljan vänsterns prioritet. Äntligen skulle folket röst höras och avgöra samhällsutvecklingen! Institutioner som skyddade de besuttna och deras intressen skulle tryckas undan.

När Sverige fick en ny grundlag 1974 var den i linje med dessa ideal. Riksdagens två kamrar hade blivit till en några år tidigare, vilket förtydligade att riksdagen representerade den odelade folkviljan. Valsystemet blev extremt proportionellt, det vill säga att fördelningen av riksdagsmandat följer de avgivna rösterna exakt. Och vi fick en ny regeringsform där ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” och där maktdelningen var svag. Socialdemokraterna hade fått som de ville: riksdagen speglade folkviljan och juristerna hade små möjligheter att ställa upp hinder för dess förverkligande. Systemet befann sig nära folkviljan-hörnet i modellen.

Så här i efterhand har det visat sig att vinden vände samtidigt som socialdemokratins ideal blev till lag. De senaste decennierna har utvecklingen gått från folkviljan-hörnet och rört sig mot effektivitet-hörnet och i än högre grad mot konstitutionalism-hörnet. Det är högern som drivit den utvecklingen.

Det enskilt viktigaste steget i denna utvecklingen är EU-inträdet 1995. Svensk demokrati underkastades Bryssels tjänstemanna- och juriststyre. Sedan dess gäller att om de folkvalda på Helgeandsholmen fattar ”fel” beslut drar kommissionen Sverige inför rätta. Folkviljan har fått en överrock.

För högern handlade EU-inträdet i hög grad om att göra Sverige ”till ett land bland andra”; inget mellanting mellan Östblockets socialism och Västblockets marknadsekonomi längre. Fortfarande chockade efter debatten om löntagarfonderna på 1970-talet ville borgerligheten nu grundlagsfästa kapitalismen via EU.

Liberala och konservativa politiker har länge hävdat att Sverige behöver starkare domstolar som kan skydda individen mot majoriteten. Så har det också blivit. Katalogen med rättigheter i regeringsformens har svällt. Alla offentliga organ har numera rätt att vägra tillämpa regler och lagar som de bedömer strider mot grundlagen. Högern har velat gå längre, med krav på en särskild författningsdomstol och att regeringen ska vara tvingad att följa rekommendationer från Lagrådet, det organ som granskar lagförslag.

I viss mån har också effektiviteten stärkts på folkviljans bekostnad. Övergången från tre- till fyraåriga mandatperioder är ett sådant exempel. Den skedde på 1990-talet. Folket får rösta mindre ofta och politikerna får större möjligheter att genomdriva impopulär politik. Att riksbankens räntebeslut kopplats bort från demokratiskt inflytande är också ett uttryck för strävan efter effektivitet på folkstyrets bekostnad.

De senaste tio åren har det dock blivit tydligt att något nytt har hänt. Hundra år efter demokratins inbrott har vänstern börjat argumentera för konstitutionalism och högern för folkviljans genomslag.

Numera är det vänstern som vill använda EU, grundlagen och domstolarna till stöd för sin politik. Skydd för ”den liberala demokratin” kallas detta – alltså demokrati med ett stort inslag av konstitutionalism. Bland annat vill man se grundlagsskydd för Public service och vänsterröster kräver att EU tvingar Sverige att bedriva en mer ambitiös klimatpolitik (jag har skrivit mer om det här). En S-regering gjorde Barnkonventionen till svensk lag 2020, vilket ger domstolarna större inflytande. Kulturpolitiken får de folkvalda inte röra menar man – där ska ”armlängds avstånd” råda.

Högern, som i decennier argumenterar för starkare konstitutionalism, har precis upptäckt att alla de inskränkningar den argumenterat för är ganska irriterande när man själv har makten. Dagens Industris högerliberala ledarsida utropar att ”Vad händer om den politiska viljan inte kan ge avtryck under en mandatperiod? Om en regering finner sig insnärjd av processer som den saknar makt över?” Åtgärder som tidigare beskrevs som viktiga för rättssäkerheten är nu ett hot mot regeringens möjlighet att få något gjort.

Det som har hänt är realpolitik. Vänsterns gamla roll som folkflertalets representant mot eliten gäller inte längre. Med Sverigedemokraternas tillväxt har istället högern fått överhanden. Därför vill vänstern försvara sina redan vunna landvinningar genom att låsa in dem bakom lagparagrafer. Högern vill använda den nya alliansen mellan liberala, konservativa och radikalnationalistiska krafter till att sätta sin prägel på samhället. Då passar det inte med begränsningar för folkviljan och effektiviteten längre.

Att höger och vänster har bytt plats i synen på Elsters trilemma är en dramatisk förändring. Signalvärdet till väljarna är stort. Vänstern tycks inte längre tro att den ska kunna val och forma samhället med folkligt mandat. Men vänstern bör inte glömma sin gamla, ideologiska hållning. Folkviljans genomslag är viktigt på principiella grunder.