Stig-Björn Ljunggren: ”Dumma i huvudet är de inte”

Några kommentarer har gått ut på att Åkesson & Co inte är alltför insatta i hur saker fungerar. Sådant där som grundlag eller konsekvenser för den svenska Natoprocessen.

Ett par reflektioner är värda att göra. Och det på temat att de visst vet vad de sysslar med.

1. Kaka söker maka

För det första är det precis som exempelvis Jesper Bengtsson skriver på Arena, att Åkesson och SD uppträder precis som islamister, mullor och andra religiösa extremister gör: De vill tysta de som tänker annorlunda.

”Åkessson är som vilken mulla som helst”, konstaterar Bengtsson.

Det här är en brottningsmatch mellan intoleranta, diktatoriska och demokratiföraktande extremister.

De är, helt enkelt, motståndare till frihet. Den demokratiska ordning som ett öppet samhälle bygger på, som säger att alla röster ska få komma till tals, ska kväsas.

Gärna frihet, bara den används på rätt sätt.

2. Natosabotage

För det andra är uttalandet om moskérivningar perfekt som sabotage mot Sveriges Natoanslutning.

Det är möjligt att detta ur Sverigedemokratisk synvinkel är ägnat att bevara vårt land från de faror som Natomedlemskap kan innebära. De är kanske trots allt fortfarande Natomotståndare?

Sverigedemokraternas ledning är som sagt inte dumma i huvudet. De förstår vad ett sådant här utspel kan betyda för den fortsatta Natoprocessen. Så varför gör de så här?

De anser kanske, som exempelvis insändarsignaturen ”Professorn” skriver på insändarplats här i Sydöstran, att ett kaos kan provocera fram attentat och svårigheter som i sin tur gynnar deras krav på extrema åtgärder.

Vad SD i så fall ägnar sig åt är det som kallas för ”accelerationism”. Alltså att de försöker framkalla en snabb sönderfallsprocess som gör att de kan kliva fram och ta makten. Enligt tidigare historiska erfarenheter om hur provokatörer kan få makten.

Hur det än är med detta, Sverigedemokraterna vet vad de gör. De vill strama åt det öppna samhällets gränsdragningar och se till att vi får ett mer politiskt korrekt samhälle, där åsikterna hålls inom en strängt bevakad korridor.

De vill med grävskopor ta bort de plattformar som oliktänkande har. De är beredda att göra detta på ett sätt som försvårar för Sverige att söka skydd mot rysk expansionism.

Allt detta kunde vi se komma, i våra dystraste framtidsprognoser. Kanske kan denna långsamma avveckling av vår toleranta demokrati också få viss folklig uppslutning. Vi ska inte överskatta folks intresse att få utlopp för hat. Eller tron på den starke ledaren.

Vi kunde däremot inte se moderaterna som medspelare i denna utveckling. Hur kan de svälja detta?

Finns det inga liberaler kvar i moderaterna? Finns det inga konservativa som vill försvara grundlagen och som tror att samhällsförändringar mår bäst av att genomföras med moderation? Varför tiger de när Sverigedemokraterna pissar dem i örat?

Så moderater, var går gränsen?