Stig-Björn Ljunggren: Mer! Mer! Mer!
Hans Bülow påpekade i sin nätledare igår att det inte går att säga att fackföreningar och näringslivsorganisationer utnyttjar coronakrisen som oansvariga kravmaskiner. Tvärtom, skrev Bülow: ”Argument och analyser är oftast rimliga ur olika perspektiv.”
Denna utsaga bekräftades av gårdagens riksdagsdebatt när vårpropositionen diskuterades. Alla krav på ytterligare insatser var välmotiverade och endast en fullblodspsykopat kan låta bli att känna sympati för argumenten.
Men det är också det som är problemet. I ett krisläge, och när staten dessutom är stadd i god kassa, är det lätt att vi i panik kastar iväg pengar åt alla som uppvisar goda skäl.
Då är mer aktuellt än någonsin att göra det som politiker ska göra, nämligen att prioritera och försöka höja blicken.
Det märktes inte i gårdagens debatt. Alla partier, från vänster till höger, sade samma sak: Varför skjuter ni inte till pengar till det som behövs? Satsa mer! Det lönar sig!
När alla partier ropade på Mer! Mer! Mer! fick finansministern det otacksamma uppdraget att påminna om att staten måste använda resurserna både till att lösa de akuta problemen, men också ha kraft kvar till åtgärder längre fram.
Men förutom att påminna om att statens kistor inte är bottenlösa bör vi också erinra oss att en av poängerna med den svenska modellen: Den är inte inriktad på att rädda existerande jobb och företag, utan se till att alla är anställningsbara, och att näringslivet utvecklas.
Det är inte enskilda företag, eller ens branscher, som fått stöd, utan det som stimulerats är ständig förnyelse av produktionsplattformen, så att svenskt näringsliv håller sig vid exportfronten och välfärden får bärkraft.
Politikens inriktning ska inte vara att se till att folk inte blir av med jobben, utan att tiden mellan olika arbeten blir så kort och konstruktiv som möjlighet. Den svenska modellen har till och med nästan lite överdrivet sett som en fördel om företag går i konkurs, köps upp eller avvecklar, såvitt det leder till att näringslivet i sin helhet blir mer effektivt och produktivt.
När staten nu med stora resurser försöker överbrygga krisen, så att näringslivet snabbt kan komma tillbaka på banan, får vi inte glömma denna den svenska modellens grundbult: Ständig utveckling! Välfärd och tillväxt hänger ihop!
Därför är det också fel som flera borgerliga tidningar skriver, exempelvis kollegan BLT, gjort Januariöverenskommelsen obsolet. Tvärtom.
Det som krävs nu är exempelvis skattereform, klimatomställning och reformering av arbetsmarknadspolitiken.
Överenskommelsen behöver snarare byggas ut, tillföras fler frågor som coronakrisen gjort aktuella. Vi behöver återupprätta arbetsmarknads- och industripolitiken.
Det centrala med detta avtal är egentligen att partierna samverkar för att långsiktigt möta Sveriges utmaningar. Om krisen gjort något med Januariöverenskommelsen är det att visa att den borde vara grund till ett breddat regeringssamarbete. Det blir sannolikt nödvändigt.
”När alla partier ropade på Mer! Mer! Mer! fick finansministern det otacksamma uppdraget att påminna om att staten måste använda resurserna både till att lösa de akuta problemen, men också ha kraft kvar till åtgärder längre fram.”
