Stig-Björn Ljunggren: ”Nya krafter klampar in”
Boken är en mycket läsvärd utvärdering av hur partierna handskats med Sverigedemokraterna. Hur har etablissemanget klarat av att hantera en Jimmie som kommer inklampandes i de fina salongerna? Svar: Jävligt dåligt.
De har betraktats som något katten släpat in. Men ändå, eller kanske just därför, har de haft stora framgångar. Exempelvis skriver Mattsson att när SVT:s vallokalundersökning 2006 gav vid handen att 3 procent av LO-anslutna röstade SD – och 54 procent socialdemokratiskt - så gick facket till offensiv. Det gällde att röka ut SD-arna genom att kampanja om partiets nazistiska förflutna, antifackliga inställning, högerinriktning etcetera.
Hur gick den offensiven? 2018 röstade 24 procent på SD och 41 procent på socialdemokraterna…
Boken citerar förre IF Metallordföranden Anders Ferbe som säger att ”Det är fruktansvärt, det är ett misslyckande för fackföreningsrörelsen.”
Även det socialdemokratiska partiet kan konstatera att deras offensiv mot Sverigedemokraterna varit kontraproduktiv. Lars Stjernkvist, förre partisekreteraren för Socialdemokraterna och nuvarande kommunalråd i Norrköping, säger självkritiskt:
– Det hade varit bättre om vi tagit upp sakfrågorna. När min granne är orolig över vad invandringen leder till så måste vi kunna diskutera det.
Vi gjorde inte det.
Kontentan av boken är att sverigedemokraternas stora framgångar i politiken inte kan förklaras av att svenska folket egentligen är rasister, eller att väljarna inte begripit att det är förklädd nazism. Det budskap som boken förmedlar, via alla intervjuer, kokar ner till att svenska väljare ville tala om för politikerna att de tycker att det kommit för många invandrare till Sverige. Men också, det är viktigt, att de känner sig övergivna i sakfrågor som handlar om välfärd och levnadsvillkor.
”Hur har etablissemanget klarat av att hantera en Jimmie som kommer inklampandes i de fina salongerna? Svar: Jävligt dåligt.”
Sakta börjar denna insikt sprida sig bland de etablerade partierna. En viss lärdomsprocess verkar ha inletts. Här finns också en viktig lärdom att göra för svensk fackföreningsrörelse. En insikt som inte bara rör Sverigedemokraterna, utan egentligen om varför folk är med i facket överhuvudtaget.
Strängt taget baserar sig medlemskapet, som inte är gratis, på att folk uppfattar det som att ”facket står på min sida”. Även om medlemmen kan ha kritiska synpunkter på sina företrädare, så erläggs ändå avgiften som en försäkring mot risk. Folk är övertygade om att de säkrar sin välfärd genom att betala fackavgift.
Det är inte idealism. Det är realism. Folk är inte intresserade av söndagsskolepredikningar utan av att kunna sätta mat på bordet. Visst finns det också i medlemskapet såväl en tradition som solidarisk manifestation.
Men de senaste årens utveckling har visat att det inte går att enbart vädja till människors solidaritet, om folk samtidigt tycker att de överges av sina företrädare. Då kommer nya krafter att släppas fram. Och då är det inte Jimmie som klampar, utan folket.
