Stig-Björn Ljunggren: ”Vattenborgarna gömmer sig”

Kälkborgaren är en rätt oförarglig normalbildad figur som dricker vin ett par tior över normalpriset, är med i något trevligt nätverksgille, har förstånd att inte gå på bjudning på kvällen i bruna skor, sitter i minst ett par olika föreningsstyrelser och har fått ärva en sommarstuga. Kälkborgaren kan vara politiskt aktiv för bygdens bästa, vilket oftast tolkas som att göra det bra för sin egen krets av människor.

Kälkborgarna har för övrigt en egen tidning, ”Grönköpings Veckoblad” ...

I Karlskrona behöver vi dock inte längre sätta etiketten kälkborgare på den lokala borgerligheten. Vi har, från och med nu, begåvats med ”vattenborgare”.

Detta eftersom den borgerliga kommunledningen vill köpa fastigheten Vattenborgen för 25 miljoner kronor av kommunstyrelsens ordförande, Emma Swahn-Nilssons familjeföretag.

Toppdoggen i kommunen vill således att kommunen ska köpa ett hus av ett företag som hon själv sitter med i.

Koncentrerat till den enkla beskrivningen kan alla född av en kvinna själv se att det kan verka misstänkt.

Det kan säkert vara en bra affär. Det behöver inte vara något överpris. Det kan motiveras som ett bra sätt att hantera kommuninvånarnas pengar. Men. Om denna typ av affär ska göras, då är det inte bara rimligt, utan ett krav, att det inte får förekomma ens en misstanke om att det inte gått rätt till.

En bra tumregel för en ledning är att inför varje åtgärd är att fråga, ”vad svarar vi om Sydöstran ringer?”

Eftersom vattenborgarna inte ställt sig den frågan verkar Emma Swahn-Nilsson ha lagt locket på. Kanske en indikation på en stigande panik som gör att moderaterna överlåtit åt Sverigedemokraternas Christopher Larsson att hantera krisen.

Vilket kanske är lika bra, om det är som det sägs, att det är han som ändå bestämmer och därför får rodda krisen. Medan transportkompaniet gömmer sig i källaren.

Vi vill tipsa om följande: Om en ledning gjort ett blunder så kan den verkliga krisen komma att handla om hur de hanterat eländet. Det bästa är den sk. ”pudeln”. Att erkänna ”det var ett misstag”, ”vi välkomnar en granskning” och lova bot och bättring, ”det ska inte upprepas utan vi skärper regelverket”.

Detta är bättre istället för att gömma sig under en filt. Det är bättre att bryta ihop och gå vidare.

En rakryggad hållning kan bli en stoppboll för den verkliga ilskan. Bland vanligt folk är det sällan själva misstaget som sådant som biter sig fast, utan känslan av att toppdoggarna skor sig själva, är arroganta och fega. En undflyende och ursäktande hållning underblåser uppfattningen att överheten består i ryggkliande incestuösa nätverk, ett ”klägg” vars liv och leverne organiseras för att berika sig på den värdepump som det arbetande folket håller igång.

Vattenborgarna ställer därför inte till det bara för sig själva, utan för hela den demokratiska ordningen som vi i dessa tider måste värna mer än någonsin. Det är på väg att bli vinter även för demokratin.