Ta på dig mössan!
På väg ut genom dörren har tonåringar i alla tider fått ropat efter sig: Ta på dig mössan! Men är det verkligen nödvändigt att tala om för folk att de ska klä på sig om det är kallt ute?
Ja, det verkar så. Vi behöver en mamma eller pappa som tar hand om oss. Eller staten. På svenska ambassadernas hemsida kan vi läsa att det ”är viktigt att du förbereder dig inför resan och se till att skaffa ”en försäkring som täcker resans längd och de aktiviteter du planerar”.
Vad kära staten säger åt sina medborgare är således att ”ta på dig mössan” innan de åker iväg ut.
”Förväntningarna hos folk verkar ibland vara att staten fixar problemen. Sunt förnuft har fått ge vika för orealistiska förväntningar.”
Ska det behöva påpekas? Har inte svenskarna folkvett? Det verkar som om det folkligt förankrade förnuftet varierar lite. Under den pågående krisen, liksom vid ett antal andra tillfällen, har det visat sig att rätt många svenskar åker utomlands i tron att ambassaderna är en serviceinrättning.
Om pengarna tar slut, om de blir sjuka eller råkar ut för en olycka, så är förväntningen att svenska staten ställer upp och ordnar med hemresa. Och visst, ambassaderna hjälper till, men framförallt genom att ge råd och information. De är inte en resebyrå utan ger hjälp till självhjälp. Eller som täcker upp om försäkring saknas.
Förväntningarna hos folk verkar ibland vara att staten fixar problemen. Sunt förnuft har fått ge vika för orealistiska förväntningar. Men hur är det då med arbetslöshetsförsäkringen? Borde inte folk förstå att de själva har ansvar att försäkra sig mot risken att bli av med jobbet?
Faktum är att det i dessa dagar finns några som lite förvånat upptäckt att staten inte står för fiolerna när olyckan är framme. Vi har nämligen den lite märkliga ordningen i Sverige att vi alla är gemensamt försäkrade för sjukdom, tandvård, pensioner, arbetsskadeförsäkring och så vidare. Vi måste också ta en bilförsäkring.
Men vi har ingen allmän arbetslöshetsförsäkring. I stället förutsätts att sunt förnuft ska råda. Var och en anses själv förstå att det är nödvändigt att betala en slant för att få bistånd vid arbetslöshet.
Skälet till detta är förstås att denna försäkring är starkt kopplad till fackföreningsrörelsen. Det är ”deras” försäkring, även om staten är en slags ”delägare”.
Det märker vi också nu under coronakrisen. Staten har agerat för att göra försäkringen mer attraktiv. Det har varit rimliga åtgärder som bland annat lett till att fler också tecknat försäkringen. Krisen har visat dels att systemet inte fungerat. Och efter coronakrisen kommer vi att få en förnyad diskussion om inte arbetslöshetsförsäkringen också bör bli statens angelägenhet, och facket kopplas bort.
Därmed skulle också en viktig del av den svenska modellen förändras radikalt.
Detta borde fackliga företrädare vara mer oroliga över än Januariöverenskommelsens planer om arbetsrätten och Arbetsförmedlingen.
Sådant går lättare att ändra tillbaka än ett systemskifte för a-kassan. Om arbetslöshetsförsäkringen övergår till staten kommer svensk fackföreningsrörelse att få spelplanen varaktigt förändrad till sin nackdel.
