Till Anna-Greta Leijons minne

Hon tillhörde de grupp unga begåvade socialdemokratiska studenter som kallats för ”klassens ljus” och som Hans O Sjöström skrev om i sin omtalade bok ”Klassens ljus : eller hur man hamnar i arbetarregeringen” från 1986.

Själv träffade jag henne några gånger. En gång reste vi tillsammans till de forna östaterna, det var strax efter murens fall, och Anna-Greta hade blivit utsedd att leda arbetet med att mobilisera socialdemokratiska nätverk i de kommunistiska ruinerna.

Vi anslöt till en stor grupp unga socialdemokrater från SSU och flera olika östländer. Alla var inkvarterade i ett gammalt nedslitet hotell. När vi fått våra rum kom Anna-Greta ut och konstaterade att rummet var i stort sett obeboeligt. Det var skitigt av murbruk och annat bråte efter en reparation.

Hon var ju som tidigare minister och toppdogg i partiet att betrakta som en VIP och vi rusade ner till receptionen för att klaga medan hon själv gick in på sitt rum igen.

Efter en stund när personalen mobiliserat ett annat rum - de var givetvis oerhört imponerade av att en före detta minister besökte dem och skämdes över att hon fått ett rum som egentligen var undanställt - möttes de i dörren av Anna-Greta som hade skurhink och mopp i handen. Detta hade hon letat fram själv och förkunnade att hon nu gjort rummet beboeligt ... och konstaterade att ”min mamma var städerska så jag vet hur man gör” ...

Vi var förstås alla imponerade av handlingskraften. Och att hon inte var någon diva trots alla år i politikens topp.

Just detta med handlingskraften är vad flera Sydöstran talat med talar sådana termer. Mona Sahlin, tidigare partiledare för socialdemokraterna, skriver till Sydöstran:

”I en mansdominerad värld i politiken, var Anna Greta den förebild jag hade. Hon var modig och envis och ganska barsk. Precis vad som behövdes.”

Förre SSU-ordföranden Niklas Nordström säger:

”Jag minns att Anna-Greta bubblade upp som en möjlig partiledare för S efter att Mona Sahlin inte längre var aktuell på 90-talet. Har ofta tänkt på att mycket blivit annorlunda med henne som den första kvinnliga statsministern.”

Och så var det. Klas Eklund som länge jobbade med den socialdemokratiska partiledningen och bland annat skrev ”90-talsprogrammet” tillsammans med Anna-Greta, menar precis som flera andra Sydöstran talat med att hon hade kunnat bli den första kvinnliga partiledaren - om inte Palmemordet och den påföljande Ebbe Carlssonaffären hade hänt.

Karl-Petter Thorwaldsson, förre SSU-basen, LO-ordförande och ministern håller med:

”Anna-Greta var den första kvinnan som på allvar kunde ha nått hela vägen till att leda det socialdemokratiska partiet. Tunga ministerposter både under 70-talet och efter återkomsten 1982. Arbetsmarknadsminister efter den höga arbetslösheten under de borgerliga åren - var en av regeringens viktigaste uppgifter. Mordet på Olof Palme - med efterföljande rekommendationsbrev satte tyvärr stopp för det.”

Thorwaldsson beskriver henne som ”varm, rolig och otroligt skarp”. Han delar också av av sig ett personligt minne:

”Jag kom in i partis VU 1990 - efter att ha blivit vald till SSU ordförande. På ett av mina första VU-möten (24 år gammal) hade vi en debatt om kärnkraften - Anna-Greta var justerare. Ett par veckor senare ringde Anna-Greta och sa att jag hade ett av de mest korkade inläggen hon någonsin läst och undrade om jag hade något emot att hon strök det värsta - bra för framtida forskning som hon sa … Jag tackade tacksamt ja.”

Förre IF Metallbasen Göran Johnsson minns Anna-Greta ”som en kvinna med handlingskraft och ett varmt hjärta”. Göran jobbade med henne i en Arbetsmiljökommission som hon ledde och därefter i en grupp som skulle stärka rörelsens kursgård Bommervik: ”Anna-Greta minns jag som en omtänksam människa och en god socialdemokrat.”

”Omtänktsam” är nog det ord som oftast återkommer när folk pratar om Anna-Greta. Många vi talat med nämner också hennes bok ”Alla rosor ska inte tuktas!”, en självbiografi där hon bland annat berättar att hennes far förgrep sig på henne när hon var liten flicka. Men det är framförallt en bok fylld av patos. Widar Andersson, politisk chefredaktör för Folkbladet i Östergötland träffade hennes senast bara för några veckor sedan, säger:

”Boken kom ut 1991, samma år då jag kom in i riksdagen, och den gjorde att starkt intryck på mig. Hon förkroppsligade den socialdemokratin som står mig närmast hjärtat.”

Mats Hulth, tidigare finansborgarråd i Stockholm, berättar att hon kom från Järfälla då han mötte henne 1970 och att det var den kommun i landet där Socialdemokratin var först med varvade listor:

”Vi träffades som landstingsledamöter 1970 och satt i samma sjukhusstyrelse i Västra Stockholm. Jag var mycket imponerad av hennes engagemang och positiva utstrålning. Sedan dess har våra vägar mötts i olika sammanhang. Minns speciellt då vi invigde nya Björnberget på Skansen tillsammans. Stockholm hade sponsrat berget och jag var finansborgarråd då.”

Mats Hulth berättar också: ”I höstas kom hon hem till mig för att få min bok. Hon återkom och sa att boken var bra vilket gladde mig mycket. Hon var min favoritpolitiker. Uppfyllde alla förväntningar tycker jag.”

Allan Larsson, tidigare bland annat finansminister, minns bland annat att han 1982 av Olof Palme som just återkommit som statsminister och hans arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon blev övertalad att kliva på som generaldirektör för AMS. Han blev rekryterad för att dels förnya arbetsmarknadspolitiken för att Sverige skulle klara omställningen och pressa ned den höga arbetslösheten, dels medverka till förnyelsen av den offentliga sektorn som regeringen bestämt sig för att genomdriva. Det var en uppgift där Leijon inte bara var stödjande utan pådrivande, konstaterar Larsson.

Hon var aktiv i olika politiska sammanhang. Förre riksdagsledamoten och Europaparlamentarikern Jan Andersson från Helsingborg berättar exempelvis att hon inför valet 2010 kom till Helsingborg för att tala på Gustav Adolfs torg. Men första gången han träffade henne blev han starstruck: ”Vid min första middag med riksdagsgruppen på vårkanten 1989 fick jag Anna- Greta till bordet. Jag var så starstruck att jag knappt vågade öppna munnen och sa nästan ingenting under middagen.”

Landshövding Ulrika Messing träffade Leijon i ett kvinnonätverk med tidigare ministrar som med jämna mellanrum umgicks hemma hos Anna-Greta, exempelvis Ingela Thalén, Laila Freivalds, Lena Hjelm-Wallén, Berit Andnor och några till:

”Anna -Greta gillade att vi samlades hemma hos henne” och ”var alltid bekymrad över att debatten blev för historielös idag, att det är för få som vet bakgrunden och som kan historien bakom ex jämställdhetsfrågor och kvinnors roll på arbetsmarknaden. /.../ Och man måste kunna sin historia för att veta hur man ska möta framtiden!”

Messing konstaterar också om Anna-Greta att hon aldrig slutade att ta ställning. Och, säger hon, det som symboliserade Anna-Greta Leijon var ”Girl power” och skickar en bild hon tagit på Anna-Greta: ”Mycket handlingskraft på en och samma bild” sammanfattar Messing träffande.

Just så!