Triss i marknadslösningar
En gång var det som nu är Telia Televerket, en statlig inrättning. Det blev privatiserat, i omgångar, med en uppmärksammad utförsäljning till allmänheten 2000. Nu är Telia ett bolag som verkar på den hårt konkurrensutsatta telekom-marknaden.
Telia måste agera så att lönsamheten maximeras, likt andra företag på sin marknad. Telia kan inte agera annorlunda.
Om Telia anser sig behöva minska personalstyrkan här är det staten via arbetsmarknadsåtgärder och arbetsförmedling som får agera. Detta så att omskolning och andra åtgärder kan ge nya jobb till de som förlorar sina på Telia.
Inte ens statliga företag, som Vattenfall, agerar på annat sätt än som sina privatägda konkurrenter på marknaden. I en av Sveriges vattenkraftsrikaste kommuner Jokkmokk, där flera vattenkraftverk finns som ägs av Vattenfall, flyttas nu jobb utomlands.
Det är till Indien, där arbetsuppgifterna ska utföras billigare, till fördel för bolagets lönsamhet. Vad de drygt 30 personer, i invånarmässigt lilla Jokkmokk (5 061 invånare 1/11 2016), som mister sina jobb vid det statliga företaget ska försörja sig med är oklart.
Nog är det underligt att de naturresurser som finns lokalt, i Jokkmokk, ger så få och rent av färre jobb lokalt. De naturtillgångarna är ju vinstgivande för statliga Vattenfall och för staten via bolagsvinst och skatter.
De senaste dagarna har Transportstyrelsen varit i fokus. Den statliga myndigheten har köpt serverkapacitet för förvaring av känsliga uppgifter.
De servrarna har legat i andra länder, i östra Europa. Även om det är i EU har det varit risk för att känsliga uppgifter kunnat komma att bli kända för personer som inte ska få ta del av uppgifterna.
Transportstyrelsens ledning har inte följt de regler rörande säkerhet som finns. Att upphandlingen har gjorts beror på att så ska det gå till, även för statliga myndigheter, för att pressa kostnader och handla billigt på marknaden. Att det som är billigt inte är säkert står nu klart.
Borgerliga debattörer och politiker har valt att fokusera på den statliga myndighetens felaktiga handlande och olika ministrars eventuella inblandning på området.
Men likt i Telias och Vattenfalls fall är det gällande Transportstyrelsen själva marknadslösningen som är det centrala.
Att telekommunikationer inte längre är något för ett statligt verk att ombesörja, lika för alla i landet, och att statliga Vattenfall agerar i linje med marknaden, till lokalbefolkningens nackdel, är delar av samma trend som Transportstyrelsens upphandling.
Det är möjligt att det är svårt att agera på annat sätt numera på något av dessa områden. Men att det är ett marknadsmässigt agerande som är gemensam nämnare på dessa områden, där det förut var en statlig drift i hela folkets intresse, förtjänar att påpekas.
