Vad pratar vi om när vi pratar om integration?
Därför att du, du som är nyanländ och i behov av bidrag, försämrar integrationen. Du ska spridas ut och inkvoteras. Det ska debatteras om dig, fram och tillbaka ska du diskuteras innan du kanske, motvilligt, tilldelas en plats att bo på.
Begränsningen är ett undantag från den så kallade EBO-lagen, Lagen om eget boende, som sedan 1994 gett nyanlända rätt att själva bestämma var de vill bo. Sedan 1 juli i år upphör alltså denna lag att gälla i ett antal områden, där bland Kungsmarken utanför Karlskrona. Syftet är att förbättra integrationen genom att ”styra” nyanlända mot mindre utsatta områden. Om projektet fungerar återstår att se.
När jag var liten bodde min farmor i Rinkeby, en segregerad förort utanför Stockholm som nu också undantagits från EBO-lagen. Barnen jag lekte med på gården utanför farmor kunde inte svenska, vi kommunicerade genom den ordlösa leken. I Rinkeby stod skorna utanför ytterdörrarna som om lägenhetshuset var en gemensam hall. Farmor var omringad av andra kvinnor med liknande bakgrunder som talade språk hon förstod. Hon hade vänner att laga mat och gå till moskén tillsammans med. Utan sitt sammanhang i Rinkeby hade hon levt ett betydligt mer ensamt liv. Ändå är det vad hon med stor sannolikhet tvingats göra om hon kom till Sverige idag.
””Men såren i förorten finns kvar, de läker inte av att människor hindras från att komma dit. Istället finns det risk att bilden av dessa platser som “no go zones” cementeras”.”
I Peter Hultqvists nya bok ”Hundra procent socialdemokrati” skriver försvarsministern bland annat om vad Sverige bör göra för att minska samhällsklyftorna. Han nämner en bostadspolitik där samhället tar ansvar och bidrar till finansiering. Är undantagen från EBO att ta ansvar? Symboliskt ser det nog ut så. Regeringen visar på handlingskraft, de vågar äntligen ta tag i den infekterade integrationspolitiken. Men såren i förorten finns kvar, de läker inte av att människor hindras från att komma dit. Istället finns det risk att bilden av dessa platser som “no go zones” cementeras. Det finns många exempel på områden dit ingen flyttar, det brukar ofta sluta illa för de som bor kvar. Städer stagnerar utan nytt blod.
Hultqvist skriver att återbyggandet av det starka och jämställda samhället ytterst handlar om “rätten till värdighet”. Värdighet är ett subjektivt begrepp, betydelsen färgas av den som definierar det. En minimalistisk definition skulle kunna utgå från idén om allmängiltiga och okränkbara rättigheter för alla som bor i Sverige. Om dessa uppfylls har även individens “rätt till värdighet” förverkligats. Redan här faller undantagen från EBO-lagen, eftersom reglerna för de nyanlända skiljer sig från det som gäller för resten av Sveriges invånare.
Problemen som finns i förorter runt om i landet måste prioriteras och åtgärdas. Detta har blivit extra tydligt under våren, då covid19 visat sig vara fyra gånger dödligare på platsen där min farmor bodde än på Östermalm i Stockholm. Men undantagen från EBO-lagen riskerar att förstärka segregationen istället för att bidra till att den minskar.
