Björn – jordnära doldis i det lokala musiklivet

Trots att han jobbat med många av De Stora i branschen; från Peps till Robyn, och med In Flames, Moneybrother, Mustasch, Laleh, Eldkvarn och Sator som andra svenska exempel (och Glenn Hughes från Deep Purple och Levellers bland de utländska) är det ändå relativt få som känner till honom.

Framför scenen eller utanför mixerbordszonen, vill säga.

Björn Lilja Faxhag, 36, visste hursomhelst tidigt att han ville jobba med musik. På något sätt.

Fast inte som musiker.

Han växte upp i Annebo och senare Backabo i Karlskrona, och med i slutänden fyra syskon och "massor av hundar".

Redan som 11-åring började han extraknäcka som discjockey, på skoldanser och tillsammans med två kompisar.

– Vi kopplade ihop våra anläggningar, och körde ljuseffekter med våra ficklampor, minns han, med ett leende.

Kompisarna lade så småningom av, men Björn DJ:ade vidare med några säsongers succédiscon i Lyckeby Medborgarhus, följda av uppdrag på dåtida nöjesetablissemang som Panorama, Gröna Hissen, Piraten, Ritz och sedan PM – där han snart också blev ansvarig för livekonserterna.

– Parallellt jobbade jag med att åka runt och serva och fylla på kaffeautomater – och parallelljobb, "riktiga" jobb, har jag alltid haft. En skön trygghet. Jag är nog lite av den där killen med både hängslen och livrem. Satsar när jag hittar något jag gillar, och tror på – men aldrig toksatsar.

En utbildning i musikproduktion i Växjö blev inte riktigt vad Björn hade hoppats på, men ändå en nyttig erfarenhet – "för jag har alltid trivts i studiomiljö".

Det var ett återkommande DJ-uppdrag på dåvarande Kino som till sist ledde in till de betydligt större jobben.

– Ägaren ville inte bara ha hjälp med ljud och ljus utan också med en massa annan service runt alla de artister som kom dit; och de hann bli en hel del genom åren. Jag blev väl lite av en allt-i-allo bakom scen och i logerna, när jag inte stod vid bordet, berättar han.

Inge minst minns han de där bärsen han tog backstage med den numera framlidne hårdrockstjärnan Ronnie James Dio.

– Åren gav mig massor av goa vänner och kontakter som jag än i dag har stor glädje av.

När Kino kursade började Björn Lilja Faxhag arrangera egna små konserter, inte sällan med kända och okända punkband. Men det blev också allt fler jobb som scen- och teknikkonsult. Och som firad musikquizledare.

– En sommar hade jag också en egen tvådagarsfestival, med ett tjugotal band. Men den gick inget vidare, och fick aldrig heller någon uppföljare. Jag bokar ju oftast band jag själv gillar, men ibland tycks jag nästan ensam i landet om min smak, skrattar Björn.

– Jag har haft band här med kultstatus ute i Europa, men som knappt ens dragit hundra pers här. Och för inte så länge sedan hade jag ett kanongäng här som drog 120 personer. Det var en helnöjd publik och ett helt fantastiskt gig.

– Samma gäng spelade för 25 000 personer på en festival helgen därpå...

Björn tog den förlusten. Också.

– I ett längre perspektiv brukar det alltid jämna ut sig.

Björn Lilja Faxhag har också varit ute i Europa och förkovrat sig – och det tack vare Karlskronabandet The Bones. Som han arrangerat konserter med på hemmaplan, och också varit ute och turnerat med, företrädesvis i Tyskland.

– Då får man se hur de stora killarna i min bransch jobbar. De flesta är superproffsiga, men det finns exempel också på motsatsen. Och då mår en möjligen överpetig liten pedant som jag direkt dåligt. Allt ska vara hundra! Musikerna ska minnas med glädje, och vilja komma tillbaka.

– Problemet med att vara arrangör på min nivå, i skuggan av jättar som Paraply och andra, är att det är svårt att nå ut, och puffa för sina konserter. En annons i tidningen kostar ofta mer än vad jag i bästa fall själv kan få ut netto av konserten. Så man får oftast förlita sig på sociala media, och på djungeltelegrafen.

– Och det räcker inte alltid.

– Publiken i Karlskrona, där jag verkar mest, är rätt hyfsad att få ut när det gäller Ledin och Uggla och sådana säkra kort, men annars kan det vara trögt. Även om jag tror att hårdrock fortfarande är ett vinnande koncept.

Björn avslöjar plötsligt att han själv just nu umgås med en del pyroteknikfunderingar, inför kanske kommande konserter och uppdrag.

Sedan några år jobbar han också med brandsäkerhet, som servicetekniker, utbildare och lite annat på anrika Sydostbrand i Karlskrona. Där finns också basen för hans älskade bisyssla, i form av utrustning i massor. Allt han inte får plats med hemma.

– Den snabba tekniska utvecklingen går mot allt mindre och smidigare grejer med allt fler funktioner och högre kvalitet, och man byter och har sig, och nöjer sig med begagnat – men ändå växer lagret hela tiden, suckar han.

– Och ofta är man också ensam som kånkar och bär, lossar och lastar. Som får fixa och mecka och inte sällan hitta snabba lösningar under stress. Och hur många gånger har man inte svurit över de där otympliga, blixtertunga podieskivorna som man bygger scenen med...?

– Men – jag är ändå mer än bara nöjd med tillvaron. Jag känner ingen press, som jag helt säkert gjort om det här var en heltidssyssla. Jag gör det jag tycker är kul. Ibland är det lite svajigt, men oftast inte.

Du är 36 nu, vad gör du när du är 50?

– Jag tror jag lägger ned ungefär lika mycket tid då, som ett halvtidsjobb ungefär, på det här som nu – men mer som inhyrd av andra än som arrangör själv.

– Men en och annan träd- eller bakgårdskonsert blir det helt säkert.

– Med lovprisade kultband som bara jag och möjligen också 29 andra i stan känner till...