Därför omhändertas fler barn med utländsk bakgrund

Den kampanj som just nu pågår mot den svenska socialtjänsten i främst arabisktalande medier går ut på att det begås medvetna övergrepp mot muslimer och att barn i muslimska familjer omhändertas utan skäl.

Flera muslimska organisationer kallar kampanjen för "hatretorik" och säger att det handlar om ren desinformation. Men det finns också en sanning i att det är vanligare att barn i familjer med utländsk bakgrund tvångsomhändertas. Det säger Birgitta Persdotter, lektor i socialt arbete vid Karlstads universitet.

– När det finns en allvarlig problematik i familjen är det större sannolikhet att barn i familjer med utländsk bakgrund placeras enligt LVU eller omhändertas akut, säger Birgitta Persdotter.

Ett forskningsprojekt hon leder visar, att bland familjer med utländsk bakgrund där socialtjänsten bedömt att det finns behov av stöd så placerades 22 procent av barnen enligt lagen om LVU eller socialtjänstlagen. För familjer med ursprung i Norden var motsvarande siffra 9 procent.

Däremot är det det omvända förhållandet när det gäller att få frivilliga insatser med stöd eller behandling på hemmaplan. 58 procent av barnen i familjer med nordiskt ursprung som bedömts ha behov av stöd fick frivilliga insatser inom öppenvården. Bland barn med rötter utanför Norden var andelen 28 procent.

Förklaringen handlar enligt Birgitta Persdotter om att vårdnadshavarna med rötter i utlandet oftare inte vill ha de frivilliga insatser som erbjuds.

– Socialtjänsten har bedömt att det finns ett behov av stöd, men vårdnadshavarna tackar nej.

De sneda siffrorna bekräftas också i en rapport från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys som visar att pojkar med utländsk bakgrund i mindre utsträckning beviljas frivilliga insatser än pojkar födda i Sverige, trots likartade behov.

Med tanke på desinformationen som nu sprids som en löpeld på nätet – om att barn i familjer med utländska rötter får sina barn ”kidnappade” av socialtjänsten – betonar Birgitta Persdotter att de allra flesta fall leder till att det inte blir några insatser alls när vårdnadshavarna avböjt hjälpen.

– Men i vissa lägen om problematiken är allvarlig eller återkommande, behöver man gå in och skydda barnet, säger hon.

Så varför tackar vårdnadshavarna nej till frivilliga insatser? En förklaring som framkommit i intervjuer med socialsekreterare är att de märker av ett stort motstånd och en rädsla för socialtjänsten och för myndigheter. Ytterligare en faktor handlar om att familjer med utländsk bakgrund oftare har en annan syn på barn och användningen av våld i uppfostran, särskilt när det gäller pojkar, säger Persdotter.

En annan orsak handlar om socialtjänstens brister på tolkar med rätt kompetens vilket försvårar samarbetet med vårdnadshavarna och kan leda till att de tackar nej till insatserna som erbjuds.

– Socialsekreterarna beskriver att det finns allvarliga brister när det gäller tolkarnas kompetens som handlar om att de översätter fel eller försöker styra samtalet, eller är i konflikt med den aktuella familjen, säger Birgitta Persdotter.

Socialsekreterarna menar att detta kan bidra till att socialtjänstens inte har samma möjligheter att erbjuda frivilliga insatser, vilket i sin tur kan leda till att dessa barn oftare tvångsplaceras, säger Birgitta Persdotter.

– Möjligheten att arbeta snabbt och styra upp en situation där ett barn far illa finns inte om du inte har en fungerande tolk.