Din snabbguide till Nato

Nato grundades 1949 då tolv länder på båda sidor om norra Atlanten skrev under ett avtal om ömsesidigt säkerhetsskydd. Runt avtalet byggdes en organisation – vilket är precis vad Nato är: det nordatlantiska fördragets organisation, North Atlantic Treaty Organization.

Sedan dess har gruppen utvidgats i olika omgångar till att nu omfatta 30 medlemsländer. Skyddsområdet är dock detsamma: i Natos fördrag står uttalat att den viktigaste paragrafen – artikel 5 om att en attack mot ett av länderna ska ses som en attack mot alla – endast gäller norr om Kräftans vändkrets, det vill säga 23,4 grader nordlig bredd. Söder om vändkretsen ligger bland annat amerikanska Hawaii, brittiska Falklandsöarna och Franska Guyana.

Nato har ytterst få gemensamma styrkor och kapaciteter. I stället är tanken att Nato-länderna ska hjälpa varandra med sina egna styrkor om någon av dem attackeras utifrån. Hittills har det bara skett en enda gång, när USA bad om hjälp efter terrordåden mot New York och Washington den 11 september 2001 – då dock hjälpinsatsen blev relativt begränsad och mest bestod av underrättelseassistens och flygspaning. USA:s invasion av Afghanistan två veckor senare var inte en Nato-insats, även om samtliga Nato-länder med åren kom att delta.

För akuta lägen har Nato en snabbinsatsstyrka på 5 000 personer, varav vissa ska kunna finnas på plats inom någon dag och alla inom en vecka. Särskilda stridsgrupper på brigadnivå (upp till cirka 5 000 personer) finns också permanent i Estland, Lettland, Litauen och Polen. Beslut har även tagits om ytterligare fyra stridsgrupper i Bulgarien, Rumänien, Ungern och Slovakien.

Totalt består Nato-ländernas försvar av drygt 3,3 miljoner soldater. Flest har USA, som permanent har cirka 100 000 soldater i Europa.

Natos högsta politiska organ kallas Nordatlantiska rådet, leds av generalsekreteraren (just nu Jens Stoltenberg från Norge) och består av representanter för varje medlemsland. Oftast och när det gäller enklare frågor är det ländernas ambassadörer som möts, men fyra–sex gånger om året är det i stället utrikes- eller försvarsministrarna som samlas. Åtminstone vartannat år samlas rådet i form av toppmöten med ländernas stats- och regeringschefer för att avgöra mer långtgående frågor. Alla beslut fattas med enhällighet – ingen kan alltså bli nedröstad mot sin vilja.

Den mer tekniskt militära planeringen sker i militärkommittén, som samlar medlemsländernas försvarschefer, eller deras underlydande, under ledning av en ordförande (just nu amiral Rob Bauer från Nederländerna). Därutöver finns två militära överbefälhavare: en mer praktisk, som alltid har varit från USA (just nu general Tod Wolters, ersätts i sommar av Chris Cavoli) samt en mer framåt- och utbildningsinriktad (just nu general Philippe Lavigne från Frankrike).

Högkvarteret ligger i Haren i nordöstra Bryssel, där de nuvarande byggnaderna invigdes 2017 efter att ha kostat drygt 11 miljarder svenska kronor. Det militära högkvarteret, kallat Shape (Supreme Headquarters Allied Powers Europe), ligger i Mons i södra Belgien, nära gränsen mot Frankrike.

Därtill finns ett markhögkvarter (Landcom) i turkiska Izmir, ett flyghögkvarter (Aircom) i tyska Ramstein och ett marint högkvarter (Marcom) i brittiska Northwood. Ytterligare viktiga högkvarter finns i Brunssum i Nederländerna, Neapel i Italien, Ulm i Tyskland och Norfolk i USA.

Till skillnad mot exempelvis EU har Nato en relativt liten gemensam budget på totalt ungefär 25 miljarder svenska kronor om året. Hur mycket varje land betalar beror på folkmängd och ekonomi. Mest, drygt 16 procent, betalar USA och Tyskland. Belgien, med ungefär lika stor folkmängd som Sverige, står för cirka två procent.

Därutöver har Nato en målsättning att varje land ska lägga en summa motsvarande minst två procent av sin BNP på det egna försvaret. Minst 20 procent av de pengarna ska i sin tur läggas på ny utrustning. För närvarande uppfyller endast åtta länder två procents-målet, även om många utlovat ökningar under kommande år.