Emilia svarar gärna på frågor om sin cancer

32-åriga Emilia Marcolin är uppvuxen i Ronneby men har de senaste sex åren bott i Lund och hon studerar till förskollärare på högskolan i Kristianstad.

Ungefär vid nyår blev Emilia sjuk och hon trodde att hon hade fått influensan. Hon blev också bra ett tag innan hon blev sjuk igen. Då fick hon hosta som höll i sig länge.

– Men det är ju vanligt att man är sjuk vid den tiden på året så jag tyckte först inte att det var något konstigt. Men så blev det bara värre och värre. När de tog sänkan på mig på vårdcentralen såg de att det var något som inte stämde.

Man trodde att Emilia hade fått lunginflammation och gav henne en antibiotikakur. När den inte hjälpte fick hon en ny.

Till slut blev hon skickad på röntgen i Malmö och där upptäckte man en förändring på lungorna. En dag blev hon uppringd från diagnostiskt centrum som ville utreda vad det var hon hade drabbats av.

– När jag googlade såg jag att de gör utredningar vid misstänkt cancer eller andra allvarliga sjukdomar.

Och snart fick Emilia också beskedet att hon troligtvis hade Hodgkins lymfom, en typ av cancer som uppstår i lymfvävnaden. Något som också P4 Blekinge har uppmärksammat.

– Då fick jag göra en bronkoskopi och föra ner slangar i halsen för att ta tester i lymfkörtlarna. Men vävnaden var för hård, vilket är ett tecken på att jag hade varit sjuk länge. Så då fick de operera ut en hel körtel.

Eftersom det finns risk att fertiliteten påverkas negativt när man får cellgifter ville man vara förberedda och erbjöd Emilia IVF-behandling så att hon kunde plocka ut ägg och frysa ner om hon i framtiden skulle vilja ha barn.

– Det gick så snabbt. I vanliga fall är det en ganska lång process men vi åkte därifrån med sprutor och allting redan efter det första mötet, berättar Emilia.

Det slutliga cancerbeskedet fick hon när hon var hemma i Ronneby hos sin familj.

– Vi var ute och körde vid Gö och Millegarne när de ringde och berättade att det var Hodgins lymfom jag hade drabbats av.

Hur kändes det när du fick beskedet?

– Jag är förvånad över hur lugn jag ändå var. Min mamma blev nog mer upprörd än jag själv där och då. Jag tror att jag fortfarande inte riktigt har fattat själv vad som händer. Jag är i den processen fortfarande. Jag vet inte om det kanske kommer ikapp mig i efterhand.

Emilia har blivit rådd av läkarna att inte själv söka information om sjukdomen då det finns så mycket felaktig information på internet. Men hon vet att det är en cancerform med hög chans att överleva.

Sedan i maj har Emilia fått cytostatika en gång varannan vecka. Det är vanligt att man blir illamående av gifterna men Emilia säger att hon mest har blivit trött. Otroligt nog har hon ändå kunnat fortsätta sina studier och lämnade bara härom veckan in sitt examensarbete.

– Jag var ju ledig från studierna i somras, annars vet jag inte om det hade funkat. Egentligen skulle jag ha tagit min examen nu vid jul men eftersom jag inte kommer kunna göra min sista praktik ute på en förskola när jag är så infektionskänslig efter behandlingarna så blir det lite fördröjt.

Tyvärr har cellgifterna också gjort att det tillstött komplikationer.

– Man får ju olika cytostatika beroende på cancerform och jag fick till en början fyra olika mediciner. Men en av dem tas bort efter ett tag eftersom den kan ge biverkningar på lungorna. Tyvärr hade den redan hunnit påverka mig. Jag fick en svamp på lungorna som heter pneumocystis och det är allvarligt. Jag har fått äta stark antibiotika och mycket kortison så nu ska det vara borta. Men det gjorde att jag fick skjuta upp en behandling.

Tidigare har Emilia dessutom haft problem med slangen som cellgifterna förs in i kroppen genom.

– I början hade jag en slang inopererad som gick in i ett kärl i armen och ut i bröstkorgen vid hjärtat. En del av slangen hänger då utanför kroppen och man måste vara noga med att allt är helt förslutet mellan behandlingarna. Jag tålde inte plåstren och fick stora sår på armen och en gång släppte plåstret när jag duschade så att det kom in vatten vid instickstället, där slangen går in i kroppen. Då var jag nära att få blodförgiftning så de fick dra ut slangen och operera in en ny i den andra armen.

Nu har Emilia istället en dosa under huden som kallas kallas port-a-cath. En nål sticks in i dosan, cellgifter sprutas in och från dosan går sedan en slang vidare mot hjärtat. Men snart är Emilia klar med sina behandlingar, vilka har gett önskad effekt.

Hur känns det?

– Bara för att man är färdigbehandlad så blir man inte friskförklarad. Det kommer att vara en lång tid med uppföljningar för att se att cancern inte kommer tillbaka. Jag tror också att det tar lång tid att återhämta sig efter något sånt här. Det har varit så mycket det senaste halvåret med allt, men nu känner jag att jag nog skulle behöva prata med någon och har fått tid till en kurator. Men jag ser ändå ljust på framtiden och det är skönt att snart vara färdigbehandlad.

Till en början skrev Emilia inget om sin sjukdom på sociala medier.

– Men sedan kände jag att jag behövde prata om det och att skriva på sociala medier blev ett sätt för mig att bearbeta vad jag gick igenom. Kanske kan jag också hjälpa någon annan i samma situation.

Vid flera tillfällen har Emilia efterlyst frågor. Hon svarar gärna på vilka frågor som helst som rör hennes cancersjukdom. Att svara på frågorna ger henne också någonting meningsfullt att göra under tiden hon får cytostatikabehandling.

– Nu börjar jag också att få frågor från personer som jag inte känner.

– En annan fördel med att dela med mig på sociala medier är att jag själv kan gå tillbaka och titta och lyssna och minnas hur det var vid olika perioder.