Isabell, 30, drabbades av livmodershalscancer – som går att utrota

En fredag i december 2021 är Isabell Lundberg ledig från sitt jobb som undersköterska på kirurgavdelningen på sjukhuset i Karlskrona. Hon och hennes sambo har precis flyttat till en ny lägenhet som de har köpt och hon är i gång med att packa upp deras saker.

Då får hon ett samtal från sjukhuset om att hon är välkommen till en bäckenbottenröntgen.

Efter ett cellprov, som Isabell tagit nästan ett helt år tidigare, hade det till slut upptäckts förändringar. Hon fick då göra en kolposkopi där man tittade närmare på livmodertappen och det gjordes även en biopsi där man tog en bit vävnad för att analysera. Efter det dröjde det ytterligare innan det gjordes en konisering där det togs bort en bit av livmodertappen.

Nu närmar det sig jul och när vården hör av sig igen tror först Isabell att de har ringt till fel person.

– Så jag ringde till gyn och då sa hon som jag pratade med att de ville boka in ett möte veckan därpå för att jag skulle få träffa en läkare. Hon sa också att det vore bra om jag hade med mig någon, säger Isabell.

Hon får inte veta mer än så och efter samtalet loggar hon därför in på 1177.se. Där läser hon att hon har cancer.

– Det kändes så jävla overkligt. Jag ringde till min sambo och sa att han måste komma hem för att vi måste åka in till sjukhuset. Att jag inte klarar att vänta hela helgen utan att jag måste få prata med en läkare på en gång.

Hon minns känslan av panik. Och att hon grät och grät och att hjärtat slog jättefort.

– Det kändes som att jag var full av sten. Att jag var jättetung i kroppen, samtidigt som det kändes som att jag inte stod på marken. Det var lite av en utomkroppslig känsla.

Isabell fick prata med en läkare på sjukhuset som tog hand om henne. Kort därefter kallades hon till röntgen.

Dagen innan julafton fick hon beskedet att cancern inte hade spridit sig.

– Det var den bästa dagen i mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma den. Det var den bästa julklappen som jag kunde få, säger hon.

Det fanns också en förhoppning om att det skulle räcka med ytterligare en konisering. Men läkaren i Lund ville vara på den säkra sidan och i januari 2022 åkte Isabell dit för att genomgå en operation. En bit av livmodertappen och även lymfkörtlarna togs bort. Det sattes också dit ett cerklage, ett slags gummiband, för att hon ska ha möjlighet att kunna bära ett barn.

– Men innan operationen fick jag veta att om de hittade cancer i lymfkörtlarna så skulle de behöva ta bort allt, hela livmodern, och att jag sedan skulle behöva strålas.

För Isabell var det mycket information som hon inte var beredd på att få.

– Jag kom dit i förhoppning om att det skulle vara ett litet ingrepp och att det sedan skulle vara färdigt. Men så var det inte. Jag har egentligen aldrig känt att jag vill ha barn, men det blev så slutgiltigt när han sa så. Det var också väldigt jobbigt, för jag vill ändå kunna bestämma det själv. Nu hade jag heller ingen möjlighet att förbereda mig alls.

Men operationen gick tack och lov bra och Isabell fick också behålla sin livmoder.

Hon beskriver dock tiden på uppvakningsavdelningen som traumatisk. Om det berodde på narkosen eller om det var ångest vet hon inte, men hennes puls var väldigt hög i flera timmar.

Väl hemma i Karlskrona fick hon direkt åka in till akuten, eftersom narkosen fortfarande inte gått ur kroppen och fick henne att må väldigt dåligt. Dagen efter testades hon positivt för covid-19 och veckan därpå fick hon kristallsjukan.

– Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var hemskt. Jag var så sjuk.

Men när Isabell började må bättre igen var hon ivrig att få livet att återgå till det normala. Trots att vården erbjöd henne sjukskrivning samt terapi och traumabehandling tackade hon nej och började jobba heltid bara två veckor efter operationen.

– Jag tänkte att nu var jag ju frisk. Nu var det överstökat och det fanns ingen anledning att bry sig om det längre. Men det var ju jättedumt, säger hon och fortsätter:

– Jag ville ju bara ha något annat att tänka på. Största prion var att bryta mönstret av att ligga hemma och rulla tummarna och tänka.

Sedan dess har Isabell varit sjukskriven i perioder. Men hon har nu kontakt med psykiatrin och har fått en PTSD-diagnos, det vill säga posttraumatiskt stressyndrom, som hon ska få behandling för.

– Det har gått två år sedan operationen, så jag trodde ändå att jag skulle ha kommit längre. Men det finns ju inget rätt sätt att sörja på.

För det är en sorgeprocess, konstaterar hon. Mycket för att hon trodde att det skulle gå illa.

Isabell berättar att innan hon röntgades och fick veta att cancern inte hade spridit sig började hon förbereda sig på det värsta.

– Jag tänkte att jag måste ta tag i det och reda upp mitt liv lite. Vem som ska ha vad och hur jag vill ha det. Jag fyllde i det Vita Arkivet och pratade med min sambo om hur jag ville att begravningen skulle vara och att jag vill donera mina organ och så.

Även om det är jobbigt för anhöriga att höra tycker Isabell att det är viktigt att våga prata om detta och att vi måste bli bättre på det.

– I Sverige är vi i dag så distanserade från döden. Jag förstår att det är jättejobbigt att prata om, men bara för att man är 28 år, som jag var då, betyder det inte att man inte kan dö. På något sätt måste jag låta folk veta hur jag vill ha det.

Just att inte veta om hon skulle få leva vidare tyckte Isabell var det jobbigaste. Men när hon nu försöker att bearbeta detta handlar det också om att hon faktiskt överlevde.

– Jag var så inställd på att det skulle gå dåligt. Sedan gjorde det inte det. Då plötsligt måste jag bearbeta att jag kom undan, om man kan säga så? Varför gick det bra för mig när det inte gör det för andra liksom? Det är väldigt många frågor, men det finns inte heller några svar. Livet är helt enkelt inte förutsägbart. Det är slumpmässigt.

Isabell tror att hon kommer att få bearbeta att hon drabbades av cancer resten av sitt liv.

– Jag tänker på en tv-reklam där de säger att var än cancer sitter så slutar det i huvudet, och det är verkligen så. Det kommer att sitta kvar.

När hon vaccinerade sig använde sig Sverige av Gardasil 4 som skyddar mot fyra HPV-typer. Det som används nu är Gardasil 9 som skyddar mot nio varianter och ger ett bredare skydd mot HPV och livmoderhalscancer.

Just nu erbjuds det gratis till kvinnor födda 1994-1999 med förhoppning att kunna utrota livmoderhalscancer om tillräckligt många vaccinerar sig.

– Jag började nästan gråta när jag läste det. Det var väldigt känslosamt. Det var också lite det som fick mig att vilja göra den här intervjun. Om jag på något sätt kan göra någonting, om så bara en person tar vaccinet, så är jag nöjd, säger Isabell och fortsätter:

– Det är så himla lätt att vara efterklok, men när man vid ett sådant här tillfälle har möjlighet att påverka så gör det. Det är värt det. Jag förstår att det finns dem som är skeptiska mot vaccin och att man inte riktigt vågar, men detta har funnits länge och är väl beprövat och välstuderat. Det är ett säkert vaccin som kan rädda väldigt många liv.