Maya Lagerholm: Maya Lagerholm: Långdragen covid-19 måste tas på allvar
Jag läser inlägg efter inlägg om de här utdragna symtomen som inte ger med sig i en grupp för långtidssjuka som har bildats på Facebook. Jag läser om hur insjuknandet skedde så tidigt som i mars men fortfarande hänger sig kvar. Om ett sjukdomsförlopp lika oförutsägbart som ett aprilväder, där du ena veckan kan vara på fötter för att nästa få ett rejält bakslag där symtomen blossar upp igen. Någon beskriver covid-19 som ett krig där man inte kan vinna varje slag, eller bakslag rättare sagt.
Dessa slag är något jag själv fått kämpa med de senaste fyra månaderna. Sedan mitten av mars har jag, precis som många av de andra elva tusen i Facebookgruppen lidit av vad jag är övertygad om har varit covid-19. Först kom huvudvärken. Sedan följde veckor av hosta, halsont, feber och andningssvårigheter - symtom som vi fått lära oss är klassiska för covid-19. Men också mer diffusa såsom yrsel, illamående och en allmän sjukdomskänsla som har gjort det svårt att fungera i vardagen.
”Denna frustration, oro och ovisshet är vi många som delar just nu och det krävs att vården tar alla de här vittnesmålen om långdragen covid-19 på allvar. Dessvärre verkar så inte vara fallet många gånger.”Maya Lagerholm
Även om den mest intensiva sjukdomsfasen la sig efter ett ett antal veckor har jag sen dess inte känt mig fullt frisk. Det värsta har för mig har varit att jag känt mig lungpåverkad med en brinnande känsla i bröstkorgen. Förra veckan fick jag ännu ett bakslag med en sjudagars-feber, hjärtklappning och försämrad lungkapacitet. Detta till trots var mitt coronatest negativt, vilket kan förklaras med att det var så pass länge sedan det ursprungliga insjuknandet. Bland många långtidssjuka handlar det inte om en aktiv infektion, utan snarare om det efterskalv som en kraftig infektion kan ge upphov till och den kroppsliga nedsättning som kvarstår.
Att trots att det är en strålande sommardag inte kunna gå en promenad utan att känna att det är som att springa ett maratonlopp eller att hela tiden vara orolig att sjukdomskänslan ska försämras vid minsta lilla ansträngning är oerhört påfrestande. Denna frustration, oro och ovisshet är vi många som delar just nu och det krävs att vården tar alla de här vittnesmålen om långdragen covid-19 på allvar. Dessvärre verkar så inte vara fallet många gånger. Otaliga personer berättar i gruppen om hur de kämpar med att få vård men att de många gånger blir misstrodda eller nonchalerade.
Att all kunskap som behövs inte finns än är förståeligt då det handlar om ett helt nytt virus, men att förminskas, ifrågasättas och nekas vård är det sista man behöver när man är inne på dag 40 med feber eller inte har kunnat ta ett djupt andetag utan att det tar emot sedan i april.
Även om den här patientgruppen på många sätt lider i det dolda börjar nu frågan om långtidssjuka komma fram i ljuset. Regeringen gav förra veckan Socialstyrelsen och Statens beredning för medicinsk och social utvärdering i uppdrag att utreda gruppen långtidssjuka. I kartläggningen ska det vetenskapliga stödet för diagnostisering och behandling utvärderas. Förhoppningsvis kan det här leda till att sjukdomsförloppet förkortas och att långtidssjuka kan få den hjälp som behövs för att kunna återgå till ett normalt liv. Tills dess får vi stötta varandra på slagfältet.
