Anders Nilsson: Utgivarkrönika: Vilse i valkompassen

Lyckas vi? Jag vet inte riktigt. Det är så lätt att drunkna i sakfrågor som är relaterade till plånboken. Jag tänkte på det när jag gjorde Valkompassen för ett par veckor sedan. Jag placerades i politiska fack där jag inte känner mig riktigt hemtam (Här måste jag inflika att jag tycker att det är viktigare för en journalist att ha förståelse för människors olika politiska uppfattningar än att själv till varje pris ha en bestämd politisk ståndpunkt i alla frågor. Jag tillhör dem som tycker att det är okej för en journalist att låta bli att rösta om man känner att det bidrar till att behålla ett yrkesmässigt oberoende.)

Hur som helst: Valkompassen är fokuserad på sakfrågor, inte på visioner. Samtidigt har sakfrågor och visionen om vilket samhälle vi vill ha allt svårare att gå hand i hand. Och det är här jag tycker att den journalistiska analysen brister.

Frågor om statlig eller regional sjukvård, typ av elförsörjning och lägre eller högre pris på bensin avgör inte vilken anda vi vill ska råda i vårt samhälle.

Samtidigt: Utan sakpolitik blir ingenting uträttat. Då blir allt bara ett enda stort drömmande.

Det jag tror att jag far efter är detta: Jag saknar att orientera mig i den klassiska höger-vänsterskalan, som tydligare pekade ut en riktning. I takt med att höger- och vänsterblocken luckrades upp började man tala om gal-tan-skalan, som är baserad på en annan typ av värderingar. (Grön-alternativ-libertär kontra traditionell-auktoritär-nationalistisk). Men inte heller den skalan går att tillämpa längre. Den har kritiserats för att vara moraliserande och tillrättalagd. Och dagens politiska konstellationer ryms inte riktigt där.

Vart är vi på väg? Någonstans. Samhället är alltid på väg någonstans.