Filmrecension: Ömsint uppväxthistoria

Ibland är det skönt att bli påmind om vissa saker. Som att det inte behövs känsloexplosioner och långsökta situationer for att skapa ett fängslande drama. Det räcker faktiskt med ett helt vanligt grådaskigt tonårsliv.

Det bevisar den sydkoreanska regissören Kim Bora med råge i sin delvis självbiografiska långfilmsdebut "En kolibris liv".

Året är 1994 och det är inte så kul att vara 14-åriga Eunhee. I skolan hänger hon inte med, klasskompisarna mobbar henne och hon ritar hellre serier än att lyssna på sin despotiske lärare.

Hemma är det ännu värre. När föräldrarna ägnar Eunhee någon uppmärksamhet är det oftast för att skälla på henne. Men för det mesta har de uppslitande gräl med varandra. Hennes storebror misshandlar henne och hennes storasyster ränner ute på nätterna.

På kvällarna tvingas hon att gå i extraskola – när hon inte måste hjälpa till i familjens affär. Samtidigt skymtar den stora världen i periferin. Den stora byggboomen i Seoul, entusiasmen inför fotbolls-VM, Kim Il-sungs död i grannlandet. Det verkar som att livet alltid kommer att vara så här trist och jävligt. Men så plötsligt får hon en ny lärare, och allt ställs på ända.

Historien berättas i ett makligt tempo där Eunhee går i skolan, ritar, äter middag med sin dysfunktionella familj, träffar sin struliga pojkvän, blir sviken av en kompis, genomgår en operation. Allt är vardagligt, men samtidigt laddat. Med varsam hand, och mycket tack vare huvudrollsinnehavaren Park Ji-Hus finlir, lyser hennes starka känslor igenom i den småtrista vardagslunken. Hon är tafatt och bortkommen och flyter mest med i tillvaron, men bär samtidigt på både mod och envishet. Hon känns helt enkelt som en verklig människa.

Det finns också subtila detaljer i de alldagliga scenerna som ger dem elektricitet. Man känner glädjeruset efter den första kyssen, lukten av ett helt nytt ritblock och smaken av mammas potatisplättar utan att filmen måste göra några krumbukter för det.

Genom Eunhees historia får vi samtidigt en berättelse om Sydkorea för snart 30 år sedan. Vi får lära oss om det stora ekonomiska uppsvinget, klassamhället och den stenhårda familjehierarkin, utan att vi blir skrivna på näsan.

Det var länge sedan man såg en så stor och allmängiltig film målad med så fina penseldrag.