Efter 45 år – nu siktar vår Maths in sig på pensionärslivet

Du, vi måste göra ett hej då-reportage med dig.

Nej, för fanken! Aldrig i livet!

Dialogen inleddes redan i januari, när beskedet kom.

Ett kort mejl från ledningen hade då deklarerat att vår Maths skulle gå i pension.

Tanken är smått svindlande om man ser hur rörligheten är på dagens arbetsmarknad. Men herr Olsson har faktiskt gnuggat sina skor på tidningens redaktionsgolv i över fyra decennier.

Ett ”jag är livrädd för sånt, jag vägrar!” blev alltså svaret på frågan.

På något sätt symptomatiskt. Maths har sällan tagit plats i rummet. Suttit i ett hörn, stoppat in en snus, lyssnat, reflekterat, kliat sig i skäggstubben.

Sedan, när vi andra har pratat färdigt på morgonmötet och valt inriktning:

– Men, har ni tänkt på att….

Likadant därute på otaliga jobb i den blekingska vardagen, under många år i jobbet som fotograf.

Aldrig domderande eller pekande med hela handen.

Istället i bakgrunden, observerande.

Sedan – ett klick eller två.

– Nu är vi hemma bildmässigt.

Till slut bestämde vi kollegor oss för att genomföra en kupp. Det blev alltså ett hej då-reportage, oavsett vad huvudpersonen i fråga själv vill. Vi kände helt enkelt att vi var tvungna.

Texten ni läser har nämligen i första hand inte gjorts för Sydöstrans läsare, utan för oss som har jobbat med gubben.

Att hylla någon som varit här så länge, 45 år (!), kan väl inte vara fel?

Vem är han då? Var kommer han ifrån?

Vi vänder tillbaka. 1970-tal. Progg och mellanöl.

Maths Olsson var i 20-årsåldern. Bodde i en liten kvart intill Hoglands park, i Karlskrona.

Och han var tatuerad. Till en början i lönndom.

– När jag var 15 år gammal åkte familjen till Tivoli i Köpenhamn. Lyckades smita iväg en stund och ta mig till Tatto-Jacks studio i Nyhamn.

– Jag sa att jag var 18, betalade med småpengar som jag sparat.

I bilen på väg hem upptäckte föräldrarna gaddningen på armen.

– Det blev ett jäkla liv.

Det som började med återkommande inhopp på tidningens fotoredaktion landade så småningom i en fast tjänst.

Säg den hembygdsmarknad, presskonferens eller brottsplats, dånande fabrikslokaler, personporträtt, invigningar av förskolor eller dragspelsunderhållning på äldreboenden runt om i Blekinge som Maths inte har fotograferat genom åren.

Ett av hans jobbigaste fotouppdrag kom tidigt i karriären.

– Blev en kväll beordrad ut till Mastens festplats i Kristianopel. Något hade hänt där, men ingen visste riktigt vad. Jag körde dit och kom fram sent.

– Festplatsen var öde, det var dödstyst. På marken såg jag – skor. De bara låg där i gräset, skorna. Ingenting annat.

– Då förstod jag att något hemskt hade hänt.

Tre personer i publiken klämdes ihjäl under den där Gyllene Tider-konserten 1981. Händelsen blev en av de största tragedierna i svensk folkparkshistoria.

Ett personligt favoritminne är en lillejulafton för många år sedan. Maths var kvällsfotograf men hade försiktigt antytt att han ville gå hem lite tidigare.

För att umgås med familjen. Lägga upp fötterna och ta sig en grogg (favoriten är för övrigt Bells whisky med iskall päronsoda). Njuta av några dagars julledighet.

Jag var nattchef då och skickade hem honom vid halv åtta-snåret. God jul, vi ses sen….

Men det dröjde bara ett par timmar innan jag ringde gubben i hans julpyntade hem.

– Du Olse (vi kallar honom så), det är en galning som skjuter med gevär i ett villaområde. Insatsstyrkan är på plats. Jag har beställt taxi.

Maths ifrågasatte sällan utlagda jobb. Men den här gången sa han faktiskt:

– Jens, du skojar inte med mig nu?

Det var fullt allvar, så taxin for iväg med Maths, som av oklar anledning var iförd trätofflor. Men han hittade inget blåljuspådrag i den becksvarta decembernatten.

Taxin snurrade varv efter varv på villagatorna och en oroväckande tanke började så sakteliga växa fram i Maths Olssons huvud.

– Han gjorde det, pojkjäveln. Han lurade mig! Och kvällen före julafton, till råga på allt!

Men så, vid den sista vändplatsen, lystes himlen upp av polisens blå saftblandare.

Vår fotograf kom fram just när k-pistbeväpnade insatspoliser inledde sin framryckning mot huset med gevärsmannen.

Vi blev ensamma om den bilden. På natten köptes den av flera riksdrakar.

Dagen efter smålog jag för mig själv när jag såg Aftonbladets bildlöpsedel på den lokala bensinmacken.

Foto: Maths Olsson.

Tillbaka. Ännu längre. Tidigt 1960-tal. En liten grabb väntar utanför varvet i Karlskrona, vid sjuttons apelsingula port, på att hans mor ska sluta sitt skift.

– Så var det då. Jag och syrran fick ta hand om oss själva så gott det gick. Det fanns inga dagis att prata om. Och morsan var tvungen att arbeta för att vi skulle ha mat på bordet.

Kanske har barndomen, utan någon vidare lyx, präglat honom för livet?

Det enda materiella jag sett honom vårda ömt genom åren är den där förbannade båten.

– Häng med ut till Saltö och hjälp mig att spänna presenningen, brukade han säga på luncherna under vinterhalvåret.

Vi var ett par kollegor som kändes oss nödgade att ställa upp. Stod där i nordanvinden och slet i vinyllinorna så att handflatorna flåddes.

– Grabbar, det måste sitta fast ordentligt!

Och stugan på Tjurkö. Ventilen från all stress på jobbet. Där går han ner i varv. Låter skäggstubben växa.

Det kommer att bli mera av den varan nu.

Han har länge sagt att stugan ska säljas. För mycket jobb, tydligen.

Jag tror på det när jag ser det.

Den nedsuttna kontorsstolen vid nyhetsdesken gapar nu tom.

Men vi kommer garanterat att stöta på honom i vardagen.

Säkraste tipset är på stan, när Maths Olsson från Långö tar sin dagliga promenad. Den där vandringen som alltså tar minst en halvtimme i stället för fem minuter.

Och jag vet att han gillar att stå i solen vid en husvägg och kolla på folk.

Oavsett så kommer han att vara nöjd med tillvaron.

Han har slitit färdigt.

Ni kan vara lugna för att Maths Olsson inte kommer att ställa några höga krav.

Han är glad, bara han får vara med sin kära familj.

Och sin båt.