En förälders berättelse: "Vet inte om han kommer bli drogfri eller hamna på en bänk”

I en serie artiklar under november månad berättade Sydöstran att narkotikamissbruket ökat bland unga i Ronneby. Föräldrar till elever på bland annat gymnasieskolan Knut Hahn uppmanades att vara mer vaksamma.

När Sydöstran träffar Magnus är det precis den problematiken han vill lyfta – att få fler föräldrar att se varningssignaler och inte stå naiva inför verkligheten.

– Jag hoppas att min berättelse kan vara ett uppvaknade för andra. För allt som händer, det förstår man inte förrän efteråt. Och jag som är så långt i den här resan... jag kan bli så frustrerad när jag ser andra föräldrar som inte vill förstå. Som vägrar att vad deras barn egentligen håller på med.

Han har slagit sig ner i en fåtölj vid fönstret. Vrider sig lite oroligt och förklarar att han så sent som dagen innan inte visste om han skulle orka ha det här samtalet. Tonårssonen William är inte hemma.

– Varenda gång den där ytterdörren slår igen så börjar orosmaskinen i mig att tugga. Varenda gång han är försvunnen, så tror jag att han är död.

Magnus beskriver sin son som en lugn men påhittig kille. När William var i 15-årsåldern började det hända lite smågrejer. Men det var först för 1,5 år sedan som Magnus noterade att sonen, som han beskriver det, började få ett avvikande beteende.

– Det var lite stök och han passade inte tider. Jag hittade också cigarettpapper i hans ficka och konfronterade honom.

– Jag minns att jag tänkte att jag själv varit ung och att det hände att man drack alkohol. Så det var mest; ”Skärp till dig, William”. Nu efteråt har jag ju förstått att han rökte hasch.

– Sedan var det ju det här med frånvaron i skolan. Han bytte program och det blev bättre. I alla fall ett tag.

Det ringer i mobilen. Magnus tar en snabb titt på telefonskärmen innan han reser sig för att hämta kaffe. Den ständiga oron gör sig påmind. Har något hänt William?

– Det är lätt att känna självömkan som förälder, varför kan inte jag få leva ett normalt liv? I en drömvärld hade jag kunnat gå ut och äta med vänner en fredagskväll. Kanske ta ett glas vin.

– Men den tilliten finns inte. Mitt liv består i stället av två saker; Jobba för att jag måste ha pengar och sedan är det att hålla koll på William. Jag har ständig jourtid. Men har du satt ett barn till världen är det också ditt förbannade ansvar att ta hand om den.

– Jag känner hela tiden att om jag går ut från den här bostaden, ja då sticker han också. Man kan inte andas.

När förstod du har William missbrukade droger?

– För cirka ett år sedan. Jag fick ett samtal om att han hade trillat ihop och att ambulans hade kommit och hämtat honom.

– När jag satt i bilen på väg till sjukhuset... det var en av de värsta timmarna i mitt liv. Ganska snart stod de klart att de misstänkte att han hade tagit något. Ändå tänkte jag; ”Vem är det som har lurat i honom det?”.

William blev kvar på sjukhuset i några dagar. Proverna visade att han hade narkotikaklassat läkemedel i blodet; Tramadol och Benzo – två beroendeframkallande läkemedel som ökat kraftigt bland ungdomar i Sverige de senaste åren.

Sjukhuset gjorde en orosanmälan till socialtjänsten och efter det började allting att nystas upp. Det visade sig att han hade ätit narkotikaklassade tabletter sedan sommaren 2018.

Magnus hoppades att Wiliam hade lärt sig en läxa. Att drogerna som nästan hade kostat honom livet nu skulle ner i soporna. Han hade fel.

– Här börjar en resa som är i princip nattsvart. Det var inte så att han direkt sprang ut och tog mer, men man visste varken ut eller in. Det var som en bomb.

Första återfallet kom i mellandagarna. Det andra bakslaget strax efter nyår.

– Det är drogernas ”härliga sida”. Man har inget som helst konsekvenstänk. Mobiltelefonen stängs av och de man älskar finns inte förrän drogerna går ur kroppen. Det är då ångesten kommer.

Under våren började också lögnerna komma allt mer. Det handlade om allt från vilka han umgicks med till var han befann sig. Men även lögner om vart hans pengar tagit vägen och varför han plötsligt hade nya kläder – eller bytt kläder med någon annan.

– Lögner som funnits hela tiden men som man som förälder inte förstår förrän det är för sent, menar Magnus.

Det började också försvinna saker i hemmet.

– Han som aldrig, aldrig stulit något hemma förut. Nu försvann plötsligt både vin och whisky och det var inte det att flaskorna var borta, de var bara tomma.

Framåt sommaren blev det bättre. William hade fått ett sommarjobb, han hade gått ett cannabisprogram för ungdomar och var själv aktiv i att få hjälp med sitt missbruk.

– Det var nästan så att jag tänkte att ”ja men, det här blir kanske bra nu!”, säger Magnus.

– Men sedan började cirkusen igen. Han manipulerade drogtester och misstänktes för några småbrott. Mitt i allt det här försöker man vara en stöttande pappa och plocka ihop spillrorna igen.

– Jag vet ju att han vill komma ur det, men han kan inte.

Enligt Magnus är ett stort bekymmer att ”drogkompisarna” går i samma skola som William. De håller om varandras ryggar. Det blir ett ännu större problem när ungdomarnas föräldrar inte kan kommunicera med varandra. Förnekelsen. Mitt barn skulle väl aldrig ...

– Någonstans kan man som förälder sitta och tänka att det är samhällets fel. Men om den dagen kommer när William är ren, ja då kan jag i alla fall ställa mig upp och säga att jag gjorde vad jag kunde som förälder.

– Som det ser ut nu så vet jag inte om han kommer att bli drogfri eller om han kommer att hamna ute på en bänk. Men det är som en nära vän sa till mig; ”Magnus, håll i och håll om”!

Hur är tillvaron just nu?

– Jag jobbar och har en förstående arbetsgivare, men så kan man ju inte hålla på hur länge som helst. Jag presterar ingenting längre, vilket givetvis hämmar hela situationen.

– För William går i intervaller. Ibland är han ren i en vecka. Ibland i två. I början av den här resan var jag helt förstörd. I dag har vi en helt annat kontakt och jag tror att han känner sig trygg med mig, om vi bortser från drogerna. Jag ifrågasätter och är en riktig ”pain in the ass”, samtidigt som jag försöker hålla mig lugn.

– Det är de goda stunderna som driver en, men så kan man inte hålla på i tio år. Man vill ju ha ett svar på hur framtiden ska se hur och veta att det kommer att bli bra. Men det är omöjligt så länge inte William blir ren från drogerna.

Vilket stöd får ni?

– Måndag till fredag har man ett otroligt stöd av socialtjänsten, men för trygghetens skull behöver vi en socialtjänst som inte bara jobbar mellan klockan 8 och 17.

– Att ungdomar tar droger händer ju oftast på kvällar och helger. Jag skulle vilja trilla och så finns det någon som plockar upp mig och hjälper till med det praktiska även en söndag. Någon form av stödperson. Kommunen måste lägga resurser på det.

Vad drömmer du om?

– Vad jag drömmer om?

Det blir tyst en stund.

– Min dröm är att han ska vakna.

– Men även att föräldrar och andra ungdomar vaknar och gör något.

Magnus och William heter egentligen något annat.