Om små katastrofer

Hon skildrade gärna den förhöjda livskänsla som grep omkring sig både i Mumindalen och i hennes egen familj på skärgårdsön när stormvarningen kom och alla började springa runt och dra upp båtar och ta in eller förtöja allt löst.

Och sen kunde man sitta framför brasan och mysa när stormen fick vågorna att ryka över klipporna och vinden att vina om knutarna.

När jag var i Japan i november för två år sen var vi med om en nästan-tyfon (den vek av strax utanför kusten) och en pytteliten jordbävning. Jag vaknade av att sängen skakade en smula under någon minut. Halva familjen sov lugnt vidare och märkte den inte.

Den typen av små katastrofer kan man väl stå ut med.

Men när vi kom hem hittade vi stora delar av det korrugerade plasttaket till balkongen på gräsmattan. Det hade fångats av en stormvind, och halva hade hamnat på vår gräsmatta och halva på grannens.

Då är det inte så kul med små katastrofer längre, utan mest jobbigt.

Nu hade vi - tack vare försäkringsbolaget - ett betydligt stabilare tak över den inglasade balkongen, så jag var inte orolig för det i stormen.

Istället väntade en annan överraskning i trädgården morgonen efter stormen: Cykelskjulet hade vält över ända!

Det består av ett plåttak och tre väggar, med en helt öppen framsida. Den konstruktionen hade tydligen fungerat som en jättestor vindsäck och hela skjulet hade tippat över ända och lagt sig med långsidan över vårt odlingsland.

Lite snopet. Men ärligt talat var det nog inte världens bästa cykelskjul. Även om jag gått och inbillat mig att det åtminstone satt fast i marken.

När en tidigare ägare till huset byggde det var det nog avsett för barncyklar. För att vara cykelskjul var det nämligen ovanligt kort. När man parkerade i det så kom cykelsadeln utanför det skyddande taket och var alltid blöt när det regnat.

Så är det någon som vill ha fyra kvadratmeter korrugerat plåttak och några brädsidor går det bra att höra av sig.

Jag har kommit fram till att Tove Janssons förkärlek för små stormiga katastrofer är överdriven. Jag gillar inte alls när ens balkongtak blåser av eller cykelskjul blåser omkull.

Däremot brukar jag ha ett öga på vattenståndet när jag cyklar till jobbet längs sjökanten. Eftersom jag inte drabbats av översvämningar tycker jag fortfarande att extremt högvatten är rätt spännande.