19-årige André slutar efter sex hjärnskakningar

Som så många i samma ålder hade André Jarlfors drömmar. Han var en talang och var med i Blekinges TV-pucklag två gånger, första gången som underårig. Förra säsongen var han en del i Karlskrona HK:s framgångsrika J20-lag som var nära att gå hela vägen till final i slutspelet, men som till slut föll i en avgörande semifinalmatch mot Växjö.

– Jag var väl ingen stjärna i laget på det sättet, men jag visste min roll och jag var jättenöjd med det. Kanske att jag hade kunnat få en plats i ett division 2-lag och med tiden kunna jobba mig upp till ett lag i allsvenskan. Att kunna leva på hockeyn har alltid varit min dröm.

Den minnesgode läsaren kommer ihåg André Jarlfors från slutet av augusti förra året. Han stod hemma i trädgården på Vallmovägen i Jämjö och på film pricksköt med en imponerande precision högt upp i en fiktiv Henrik Lundqvists plockhandskryss.

Redan där och då var André väl medveten om sin hjärnskakningshistorik och vad det kanske skulle innebära om han råkade ut för ytterligare en smäll mot huvudet.

Han valde att tänka positivt med tanke på att det var en viktig säsong han hade framför sig. Med drömmen inom räckhåll fanns det förstås ingen anledning att tänka annorlunda.

Men en bit in i säsongen, närmare bestämt i oktober, kom den sjätte hjärnskakningen.

– Jag hade ändå en specialvadderad hjälm som skulle klara hjärnskakningar bättre, men det hjälpte inte.

Den första hjärnskakningen fick Jarlfors i september 2015 i en J18-match.

– Då låg jag kvar på sjukhuset en natt för observation.

Året efter kom den andra hjärnskakningen.

– Det var också i en J18-match. Jag kände mig lite snurrig, men förstod nog inte att det var en hjärnskakning jag råkat ut för.

André valde att träna med laget den efterföljande veckan, men när han fick en ny tackling i matchen efter kände han direkt att allt inte stod rätt till.

– Det kändes inte alls bra.

Förra säsongen kom två nya tacklingar som tvingade André till nya uppehåll och rehabilitering för att bli bra.

– Jag måste få säga att det aldrig har varit någon ledare i Karlskrona HK som pressat mig att komma tillbaka för snabbt. Alla gånger utom den sista, där jag bara försökt vila mig tillbaka, har jag gått hjärntrappan fullt ut.

Den sista tacklingen, den som till slut fick André Jarlfors att ta det definitiva beslutet att lägga av, var tacklingen han känner mest obehag inför.

– I grunden var det ren otur. Jag såg inte killen som kom och så small det.

På vingliga ben tog sig André för egen maskin till båset, men hur han tog sig dit har han ingen aning om.

– Jag har inget minne från tacklingsögonblicket och fram till det att jag sitter i båset. Jag har bara sett det på video.

Sex hjärnskakningar inom loppet av tre år, bara otur eller har det varit ojusteheter inblandat?

– Det är det som är det tråkiga. Jag tycker bara att en av tacklingarna har varit ojuste.

Med tanke på problemställningen ishockeyn har med hjärnskakningar, vad har du för funderingar?

– Framför allt att man måste respektera varandra bättre. Man ska inte tackla för att sikta på huvudet. Samtidigt måste man hela tiden vara med på isen. Jag kan också tycka att straffen är för mjuka om det är medvetna huvudtacklingar eftersom det kan förstöra en hel säsong, en karriär eller i värsta fall ett helt liv för den drabbade.

Andrés tanke var att komma tillbaka i spel lagom till julen2017, men så blev det inte.

– Det är klart att jag var orolig i perioder när tröttheten och yrseln inte släppte.

Efter en magnetröntgen på Karlskrona lasarett i februari, minnestester och tester av hjärnans reaktion, kom till slut samtalet han helst av allt inte ville ha.

– Det var en neuropsykolog som ringde mig för att prata allvar om min situation och om råd han ville ge mig inför framtiden.

Råden var kristallklara och gick inte att misstolka.

– Han berättade vad som skulle kunna hända om jag fick ytterligare en hjärnskakning och att han absolut avrådde mig från att få en hjärnskakning till.

Underförstått, en fortsatt hockeykarriär skulle medföra stora risker.

– Det var inget roligt samtal att få, men nu, med lite distans till det, känns det ändå bra att jag själv fick ta det definitiva beslutet.

André sitter på Vallmovägen och berättar öppenhjärtigt om en tid där han kände sig nere, där han var orolig, där sista gymnasieåret blev en utmaning och där han kände ett visst utanförskap, ett utanförskap att inte på samma sätt längre tillhöra ett lag så som han gjort sedan många ännu yngre år.

– Det var jobbigt, men jag var ändå med på lagets resa och jag hade en del att prata med, som vänner, familjen och inte minst lagets mentala coach som var till jättestor hjälp. Speciellt när hon berättade för mig att ishockey inte är allt i livet. I dag tycker jag ändå att jag har accepterat min situation.

André berättar att han är på väg tillbaka på allvar. Han sommarjobbar i den lokala affären och kan utan minsta problem jobba långa pass när så krävs.

– Jag har börjat träna också. När jag tar i riktigt mycket kan jag fortfarande bli lite yr, men jag vet att jag kommer att bli bra. Och med lite distans till det så märker jag ju vilken bubbla jag levt i. Det finns verkligen annat än ishockey i livet!

Ändå kommer han inte att helt släppa greppet om hockeyn.

– Några ungdomsledare i KHK har ringt och frågat om jag vill hjälpa till att vara ledare i något lag. Jag är intresserad. Kanske att jag har något att lära ut?