Guld-Nils: "Om jag grät lite? Ja, för fan"

Vilket drama det blev.

När Nils van der Poel gick ut i sista paret på 5 000 meter i Nationella skridskostadion i Peking visste han att det krävdes olympiskt rekord för att ta OS-guld. Detta efter att ledande nederländaren Patrick Roest sänkt just den noteringen till 6.09,31 en timme tidigare.

Och för första gången på länge var 25-åringen från Trollhättan – på förhand storfavorit till guld på både 5 000 och 10 000 meter – rejält nervös. Det erkänner han när han till slut, som nybliven olympisk guldmedaljör, når den skrivande pressen.

– Jag kände väldigt stor trygghet inför OS, men sista träningspasset i går levde inte upp till mina förväntningar över huvud taget. Tekniskt träffade jag inte perfekt, vilket jag också kände av lite grann i dag, säger van der Poel.

– Det var väldigt hög anspänning, jag var väldigt nervös innan.

Han inledde försiktigt. Olidligt försiktigt. För även om han är känd för att kunna fördela farten extremt jämnt över loppen, såg guldet nästan ut att vara förlorat med 1 200 meter kvar. Då var han hela två sekunder bakom Roest.

När varvtiderna började visa 29,3 sekunder i stället för de 29,1 som krävdes för guld, blev han själv osäker på om det skulle räcka.

Han vet inte själv hur det gick till, men någonstans hittade Nils van der Poel en extra växel, framför allt under de två slutvarven. Det var en slutforcering av det mäktigare slaget och när svensken korsade mållinjen var han för första gången i ledning. Segertiden skrevs till 6.08,84 – nytt olympiskt rekord och 47 hundradelar snabbare än Roest.

– Jag kommer inte ihåg så mycket, säger van der Poel om slutvarven.

– Men jag tror att jag tänkte på sista rakan att ”det här är peaken som skridskoåkare, att få vara på ett upplopp och veta att man ska vinna OS". Det är ett upplopp som man gärna vill ska ta slut, men som man också gärna vill ska vara för resten av livet.

Guldet var hemma. Nils van der Poel är olympisk mästare.

Hans största stund i skridskokarriären? Inte riktigt ändå.

van der Poel säger att han fått ut det viktigaste han vill av sin idrott för längesedan, genom alla träningspass med vänner och tränare. Det var också de minnena som framkallade tårarna på prispallen.

– Jag grät lite, ja? Ja, för fan. Det var väldigt mycket minnen. Hela karriären är som en film. Och den här filmen i trilogin slutade lyckligt, säger van der Poel.

Som så ofta förr väljer han att lyfta fram alla som stått vid hans sida under karriären.

– Alltifrån skolkamrater som har betytt mycket, till träningskompisar, vänner, familj och folk som inte har förstått att de, i min värld, har varit väldigt viktiga för min skridskokarriär. För att de har gett mig en glädje i livet, som har gjort att jag har velat göra det här så bra jag kan.

Nu befäster han på nytt sin position som världens bästa distansskrinnare. Grunden till att nå dit lades redan vid ung ålder.

– Framför allt de här långa träningspassen när jag var liten, när jag fick lära mig konditionsidrott, hur man gör. Man går ju bara ut och kör, men man går också inte bara ut och kör. Det är så mycket mer än så, säger Nils van der Poel.

– Det som var så svårt för mig när jag var yngre, det är så konstigt att jag blev bäst i världen på det.

Den udda fågeln från Trollhättan har fått skridskovärlden att häpna över sina okonventionella träningsmetoder.

Han tog två år ledigt från skridskon efter OS i Pyeongchang, men fortsatte att träna stenhårt med bland annat ultralöpning.

Det senaste året har han åkt skidor och cyklat enorma sträckor i sin träning. Först i mitten av oktober gick han på is i Inzell där han tillbringat två månader i olika perioder med skridskonötande och avskärmat sig för att undvika att smittas av covid-19.

Redan i mitten av januari började han dygnsomställningen, det är sju timmars tidsskillnad till Peking, och steg upp 04.00 varje natt/morgon.

Nu skriver han in sig bland de stora svenska skridskoåkarna genom tiderna.

Sporten hann nästan dö ut i Sverige, åtminstone för den breda massan, innan van der Poel klev fram.

Det är Sveriges första OS-guld sedan Tomas Gustafson dubbel i Calgary för 34 år sedan och han är blott den andre svensken som vinner 5 000 meter.

Tidigare olympiska mästare har slagit till på 10 000 meter – Johnny Höglin, Jonny Nilsson, Sigge Ericsson och Åke Seifarth.

Silvret på 5 000 meter gick till Patrick Roest och bronset togs av Norges Hallgeir Engebraaten.

På fredag väntar Nils van der Poels bästa distans, 10 000 meter. Då kan göra som Tomas Gustafson i Calgary och ta dubbla OS-guld. Han känner själv att det ligger nära till hands.

– Det är absolut min känsla. Sedan är jag helt medveten om att jag kan ha fel. Men det är definitivt min känsla, säger van der Poel.