Det var bättre förr

Bunkefloprojektets resultat sätter fingret på ett par ömma punkter.

Samma med enkätundersökningen gjord på ett antal förstaårselever i Malmö som inte uppnått grundskolans mål och därför går det individuella programmet på gymnasiet.

Både Bunkefloprojeket och enkätundersökningen visar att det finns en klar koppling mellan fysiskt välbefinnande och bra betyg i skolan. Det visar sig också att det finns en ännu större koppling mellan fysisk träning och en utvecklad motorik.

Samtidigt skickas en signal till våra politiker om vilka konsekvenser nedmonteringen av gymnastik och idrott och hälsa i skolan får för nuvarande och kommande generationer.

I dag ropar utbildningsministern Jan Björklund på fler matematiktimmar i skolan.

Bra, för mattekunskaperna är ett sorgekapitel i sig, men lika viktigt är det i så fall att ropa efter fler timmar fysisk aktivitet i skolan eftersom forskning klart visar att fysisk aktivitet under skoltid påverkar lärandet i andra ämnen.

Och för all del också fysisk aktivitet utanför skoltid, typ spontanidrott och föreningsidrott.

Ingegerd Ericsson, universitetslektor vid Malmö högskola, startade det numera riksbekanta Bunkefloprojektet redan 1999. Ericsson följde upp det arbetet med, tillsammans med Margareta Cederberg, studier på förstaårsgymnasister som inte nått grundskolans mål.

Bunkeflobarnen fick daglig gymnastik i skolan, 45 minuter per lektion, istället för det normala, 45 minuter gymnastik två gånger i veckan.

Barn med motoriska problem fick dessutom 60 minuters träning utöver den dagliga gymnastiken.

Bunkeflobarnen, från två skolor i Bunkeflo utanför Malmö, jämfördes med en referensgrupp som hade den stipulerade gymnastikkvoten. Jämförelsen gjordes under hela grundskoletiden.

I betygshänseende kom den första kontrollen vid ett diagnostiskt prov i årskurs två och slutligen via slutbetygen i årskurs nio. Samtidigt observerades motorik, balans och koordination.

En samlad bedömning visade tydliga tendenser på att motion och idrott skärper både inlärningsförmågan och utvecklar motoriken.

I den första gruppen, de som fick fem gymnastikpass i veckan, klarade 96 procent grundskolans mål. I grupp två var det 89 procent som nådde målen. Bland pojkarna var skillnaden något större: 96-83, totalt sett.

Den stora skillnaden fanns i motorikobservationen. I gruppen med fem gymnastikpass i veckan, plus extra motorikträning, hade hela 93 procent god motorisk förmåga. I den andra gruppen nådde drygt hälften, 53 procent, samma nivå.

60 minuter om dagen borde vara ett rimligt mål att sträva efter, men då svarar någon i en av alla de utredningar jag läst i ämnet att hälften av eleverna inte skulle komma till lektionerna.

Där handlar det väl lite om ambition och tradition, skulle jag vilja säga.

Osökt kommer jag att tänka på en episod under mina veckor som gymnastiklärarpryo på Jändelskolan. Den väldigt snälle och timide gymnastikdirektören hade inte alla elevers röst.

En lektion kom det sig att hälften av eleverna, alla pojkar för det var en pojklektion, satt på läktaren och hävdade att de glömt sin gymnastikpåse hemma.

Vad göra? De var där i alla fall.

In i hallen stegade plötsligt tillsynsläraren Stig Hansson. Gymnastikdirektörens raka motsats, många elevers stora skräck därför att han höll på lag och ordning.

Stig frågade. Skolkarna stammade. Stig vände och gick. Arg var han.

Stig kom tillbaka.

Med en hel säck pappersservetter.

”Byt om, om ni så ska springa i kalsongerna ska ni vara med. Pappersservetterna kan ni ha när ni duschar”.

Så blev det och nästa lektion var det ingen som glömt sina gymnastikkläder av rädsla för att behöva göra ytterligare en barfotalektion i bara kalsongerna.

Jag vet inte om siffrorna stämmer, men jag läser att så tidigt som på 1920-talet ägnades tio procent av skoltiden åt fysisk aktivitet. Sedan 1994 har idrottstimmarna på gymnasienivå minskat med 40 procent.

Av egen erfarenhet vet jag att förra året hade gymnasisterna en lektionstimme i veckan de två första åren. När allt ställdes på sin spets år tre var det bara projekt och håltimmar, men ingen idrott och hälsa.

Gick väl bra för de som redan skötte sin fysik eller som innefattades av föreningslivet, men skolans och samhällets problem har alltid varit att nå ut till alla de andra.

Själv har jag alltid tyckt att gymnastik och idrott och hälsa varit eftersatt i skolan och det känns som om den minskningen och det vi förr brukade kalla spontanidrott går lite hand i hand.

Spontanidrotten har i dag ersatts av att föreningarna flyttat den organiserade träningen ner i fyra-femårsåldern, vilket bara har resulterat i att många slutat innan de ens börjat bli mottagliga för mer träning.

En 10–12-åring har oftast upplevt allt av vad seriespel, cuper och resor heter när han eller hon istället borde ha det framför sig.