Ingen såg hans talang

Midtjyllands 16-årslag skulle tas ut. En plats var ledig och sportchefen Claus Steinlein lät den gå till materialförvaltarens son, värvad från Horsens som 15-åring och med rykte om sig att vara både lat och arrogant.

Steinlein bestämde sig också för att göra ett litet experiment i samband med gallringen.

Han bad tränarna runt laget skriva ner namnen på fem spelare som visserligen redan kunde anses vara talanger, men kunde de också bli framtida stjärnor?

2010, fem år senare, öppnades kuverten.

Ingen hade skrivit upp materialarens son.

Inte ens Rasmus Ankersen hade gjort det.

Han om någon borde kanske ha sett något ingen annan såg.

I dag har materialförvaltarens son gjort drygt 30 landskamper i danska landslaget. Han såldes från Midtjylland till Palermo för 40 miljoner kronor. Han såldes vidare till Wolfsburg för 120 miljoner kronor. En hisnande summa för en mittback, som också varit utlånad till AS Roma.

Vad lär vi oss då av det här?

Att det är omöjligt att tidigt se vem som är talang eller inte.

Rasmus Ankersen drömde själv om att bli fotbollsproffs, men en knäskada stoppade honom som 18-åring. Ankersen valde att utbilda sig till mental coach och hans fotbollsmässiga tränarmeriter är från danska ungdomslandslaget och FC Midtjyllans ungdomsakademi.

Kopplingen mellan gener, arv och talang har alltid intresserat Ankersen.

Fanns och finns det någon koppling? I tre böcker, The DNA of a Winner, A Leaders DNA och så den sista, Raising a Winner, där Ankersen försökt knäcka talangkoden.

Gener och arv är en sak.

Tittar vi bara till vårt lilla län och är det nästan kusligt vad saker och ting går i arv från föräldrar till barn.

Det finns väl knappast en ung orienterare som har en mamma eller pappa som inte har orienterat.

I ishockey har vi ett antal exempel. Walter Mingotti/Filip Mingotti är det kanske mest aktuella.

Nanna Carleke blev världsmästare i racketlon. Pappa Pär är en känd racketvirtuos.

Bästa exemplet är väl ändå Karlshamns gamle vänstersexa i handboll, Nanne Olsson. Sonen Markus är Sveriges nästa landslagsstjärna. Dottern Maria vaktade det svenska EM-målet, hennes syster Anna spelar i Lugi och har också hon landslagsmeriter.

Finns förstås fler exempel och det jag själv kan känna är att arvet och föräldrarnas egna intressen ibland styr barnens idrottande i allt för hög grad.

Många får därför aldrig chansen att testa sin talang i sporter de kanske haft större glädje av.

Men omvänt, om inte föräldrarnas intresse funnits där hade idrottens förlust sannolikt varit ännu större.

”Det finns inget underlag för att föräldrarna har stor inverkan, men det är klart att föräldrarnas intresse spelar in”, säger Ankersen.

Talangerna finns där. Frågan är bara hur de ska hittas och förädlas. Vi gör det lätt för oss när vi hänvisar till gener och DNA.

Rasmus Ankersen förstod inte varför han hade missat att se talangen i den late och arrogante 15-åringen. Han ville söka svaren i ett större sammanhang.

Gallring eller toppning fick ingen bekräftelse i sökandet efter svar av den enkla anledningen att det finns för många sovande talanger.

Ankersen sålde sin lägenhet, gav sig ut i världen för att leta guldkorn och kom hem med en del frågor värda att fundera över:

Varför har samma ort i Etiopien med 30 000 invånare erövrat 32 VM-guld, tio OS-guld och tio världsrekord i friidrott?

Varför har nästan alla kenyanska hinderlöpare sitt ursprung i samma stam?

Varför är det i Kingston, Jamaica, som alla ungdomar kan springa fort?

Varför kommer 35 av de 100 högst rankade golfdamerna i världen från ett och samma område i Seoul?

Varför kommer 25 av de bästa damspelarna i tennis från samma akademi i Moskva?

Kapitalismen är en drivfjäder.

Den personliga drivkraften en annan.

Ankersen föreläste i november förra året om sina teser vid en mässa i Malmö.

En sammanfattning av Ankersens teorier är att talang bara står i proportion till den egna ansträngningen för att lyckas. I dag går bara den hela vägen som har en inre motivation att lyckas.

De flesta av oss misslyckas därför att vi inte har uthålligheten. Vi ger upp och byter inriktning innan vi gett oss själva chansen och det är därför som Ankersen menar att talang varken är genetisk eller medfödd.

I idrott handlar det helt krasst om den så kallade 10 000-timmarsregeln. Tusen timmars träning om året i tio år.

Eller lite mer överskådligt: Två timmar och 44 minuter varje dag, året runt. I tio år.

”Karaktär och motivation är viktigare än alla CV och resultat. Vill du inte underordna dig omfattande träning kommer du aldrig att nå mästerskapspallen”, säger Ankersen.

Själv tror jag också på den där ledaren. Han som inspirerar och visar vägen. Han som tittar brett och inte bara ser till resultaten i unga år.

Materialförvaltarens son?

Simon Kjaer var namnet.