Vården erbjöd våldtagna Frida piller och promenader

Frida våldtogs av en äldre man från det att hon var 14 år gammal och fyra år framåt. Efter att ha hållit det hemligt i flera år berättade hon till slut för familj och vänner 2016. Då var hon i mycket dåligt psykiskt skick. Hon tvingades lämna sitt jobb och staden hon bodde i och flytta hem till sina föräldrar.

Hon hoppades få hjälp av psykiatrin med sin starka ångest men är djupt besviken på det bemötande hon fick när hon bad om hjälp.

När hon efterfrågade traumabehandling fick hon istället antidepressiva tabletter och en plats på dagvården.

Där fick hon små uppgifter, som att ta reda på vem som hade namnsdag, och de gick promenader runt sjukhusområdet. Hon blev kvar där i flera månader trots att hon önskade få mer behandling.

– Jag var för sjuk för att vara där och de hade inte rätt kunskap för att ta hand om mig, men de sa att jag inte var redo för någon annan behandling.

Frida hade önskat att inte ha någon manlig vårdare, men det fick hon ändå. Och det var efter att en av dem pressat henne att gå till receptionen fast hon inte ville, som hon fick en jättestor ångestattack som senare ledde till att hon försökte ta sitt liv för första gången.

– Då tog jag alla tabletter som jag hade fått utskrivna.

Minst tio gånger har Frida försökt att ta sitt liv. Vid varje tillfälle har hon hamnat på PIVA/PAKA, den psykiatriska intensivvårdsavdelningen och akutmottagningen. Där har hon fått stanna några dygn innan hon flyttats till slutna avdelning 28.

– Där var det lite mer trevligt, men jag fick fortfarande ingen behandling. Om man mår så dåligt som jag har gjort så måste man få behandling och inte bara förvar. De flesta ur personalen sitter mest och fikar och det är jättejobbigt att gå hela vägen till deras fikarum och ”störa” och be om hjälp när man mår så dåligt. Och det enda de gör då är att försöka avleda med någon aktivitet som att titta på fiskar eller ett tv-program. I bland blir man erbjuden varm choklad. Men när man vill ta sitt eget liv räcker det inte att sitta och titta på Halv åtta hos mig.

Flera organisationer som Sydöstran har pratat med säger att man måste få traumabehandling om man har blivit utsatt för något så allvarligt som det Frida har blivit. Men vägen dit verkar vara mycket lång. Först måste man nämligen bli diagnostiserad med posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.

En av de terapeuter som Frida gått hos tyckte att man skulle utreda henne för andra saker i stället och hon fick en neuropsykiatrisk diagnos och senare borderline. Nu väntar hon på en ny utredning.

– Men det kan ta två till tre år. Och om jag väl får en PTSD-diagnos måste jag sedan ställas i en ny kö för att få behandling. Väntetiden kan vara ett par år.

En terapeut tyckte att hon i stället borde släppa det som har varit och gå vidare i sitt liv.

Frida börjar tröttna på att inte bli tagen på allvar och funderar på att söka vård privat och i värsta fall betala för det själv. Men väntetiderna är långa där också eftersom det bara finns en specialistklinik i Stockholm.

Nu har Frida inte blivit inlagd på någon psykiatrisk avdelning på ett år. Även fast hon egentligen behövt hjälp säger hon att hon inte vill ”fastna i det ekorrhjulet”.

– Det är så tragiskt att det alltid är samma människor som kommer tillbaka till psykakuten med jämna mellanrum. Självmordstankarna försvinner inte om man inte får rätt hjälp. Jag vet också flera som har tagit sina liv inne på avdelningarna. Hur många liv är det inte som går förlorade i onödan?

Fotnot: Frida är ett fingerat namn.