Vad är socialdemokrati?

Nu uppmanas det till kulturkrig mot den ”dekadenta vänstern” som konservatismen en gång för alla ska bekämpa. Eftersom ingen konservativ tycktes reagera på den ideologiska stölden från en fullfjädrad nationalist blev det liberalernas partisekreterare som fick rycka ut till undsättning. Läge för ett utvecklingssamtal blev responsen, som om Söder inte ingår i själva ledningen som tidigare talman och frontfigur för partiets mer renodlade åsiktsyttrande.

Medan Tidöpartiernas initiala narrativ varit paradigmskifte ser vi, ett halvår in i samarbetet, att det egentligen tycks handla om att sudda ut skillnaderna mellan liberalismen, konservatismen och nationalismen i syfte att åstadkomma gemensam front mot socialdemokratins kulturella hegemoni i Sverige. Huruvida den kulturella hegemonin är en realitet i ett av Europas mest välfärdsprivatiserade länder går att diskutera, men i Tidöpartiernas sinnevärld tycks det vara ett faktum. Att strypa det största oppositionspartiets finansiering visar att kulturstriden inte längre hör till en exklusiv sverigedemokratisk agenda.

Den kulturella konfliktlinjen i svensk politik, framför den klassiskt ekonomiska, måste ändå anses vara en väntad utveckling när Sverigedemokraterna trätt in som regeringens samarbetsparti. Befolkningens vardagsnära frågor om matpriser, elpriser eller nedskärningar i barnens skola har hamnat i skymundan för en postmodern konservatism helt upptagen av ett kulturkrig.

Det hela påminner om författaren Matthew McManus reflektioner i ”What is post- modern conservatism” om skiftet som skett inom liberalkonservativa partier i den anglosaxiska delen av världen. Universalismen, den socialkonservativa sammanhållningen och den liberala upplysningen har övergetts till förmån för postmoderna lärdomar som syntetiserar med äldre reaktionära filosofier. Faran ligger i hur enkelt det har blivit ifrågasätta den objektiva sanningens fasta kriterier samt den fria kulturens förutsättningar.

Vad blir det då av kulturpolitiken? Eftersom kulturministern saknar egen uttalad agenda får man söka svar hos statssekreteraren som menar att förutsättningarna för en ny kulturpolitik är bättre än på årtionden.

De fem skäl som framförs i tidskriften Axess är krigsutbrottet i Ukraina som förstärker möjligheterna att värna kulturarvet och försvaret av det gemensamma, att näringslivets finansiering i kulturen bidrar till oberoende samt att staten brustit i omsorgen av kulturfastigheter som ett resultat av ”flest myndigheter att sköta per tjänstemannacapita”. Det betonas även att principen om en armlängds avstånd och konstnärlig frihet är ”styråran i en borgerlig kulturpolitik” samt att Sverige numer har en kulturminister som kan ”… tala om kostnader och värdet av kultur.”

Att förutsättningarna skulle vara goda för en ny borgerlig kulturpolitik beror givetvis på vad som menas med en ny borgerlighet. I Kristerssons föregångsland Danmark har exempelvis samverkan med ytterhögern uteslutits av liberalkonservativa partier till förmån för en mittenpolitik.

Kulturminister Engel- Schmidt (M) har uttryckt att kriget i Ukraina ska påminna om vikten av fri kultur och självständiga kulturarvsinstitutioner. I krig attackeras kulturarvsföremål och byggnader för att ideologiskt rasera en nations historia samt försvåra dess återuppbyggnad. Men i reaktionärt styrda länder sker ideologiska överträdelser i museers självbestämmande. I den enda region där sverigedemokraterna är med och styr har man aktivt kopplat greppet om kulturlivet. Länsmuseet i Gävleborg ska fortsättningsvis ha fokus på svenskt kulturarv och slopa den helt unika samlingen samtidskonst.

Ett intressant resonemang är statssekreterarens tilltagande hopp om mecenaters vilja att finansiera kulturlivet. Under en tid har moderata företrädare argumenterat att bristen på fler initiativ från näringslivet handlat om lagstiftningshinder och skattefrågor.

Men efter att ha samtalat med flera av Sveriges betydande kulturmecenater som på senare år bidragit till nya konsthallar, kulturhus och mötesplatser i vårt land landar jag i att det handlar om ett förenligt engagemang: att stötta och exponera unga lovande konstnärer inom samtidskonsten. Paradoxalt nog för att motverka vad en sverigedemokratisk kulturbudget hade satt stopp för.

Den nya borgerligheten inrymmer Sverigedemokraterna som en betydande samverkanspart. Detta oavsett hur mycket man försöker undvika att yttra det. Den borgerliga styråran om armlängds avstånd och konstnärlig frihet kommer varken en avståndstagande kulturminister eller Tidöbibeln att kunna reglera. I de kommuner där Sverigedemokraterna är med och styr ser vi exempel på förbud av bokinköp på andra språk än svenska till folkbiblioteken, slopade folkbildningsstöd, utebliven finansiering av fristäder för konst- och kulturutövare, avvisning av luciatåg och sagostunder samt begräsning av samtidskonst.

Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson vill omdefiniera principen om en armlängds avstånd och menar att politiker ska kunna stoppa kultur. När den borgerliga spännvidden sträcker sig från liberalism till nationalism är man svaret skyldig: vems kulturpolitik styr Sveriges kulturdepartementet?

För att återgå till Björn Söder så har ”… vänstern varit dominerande och härskat över svensk kulturpolitik sedan 1968.” Det spelar liksom ingen roll att en rad kulturpolitiska utredningar och propositioner tillkommit sedan dess (den senaste ska tillskrivas Adelsson Liljeroth från 2009). Eftersom sverigedemokrater är djupt intresserade av hur socialdemokratin under stora delar av 1900- talet blev den dominerande politiska kraften i svensk politik, samt åstadkom den kulturella hegemonin över Sverige, kan vi vänta oss en kommande debatt om 1968 års kulturpolitiska utredning. Sverigedemokraterna som vars huvudsakliga konfliktlinje är kulturell anser förstås att kulturen utgör det bärande svaret.

Den komplexa realiteten är dock den att kulturpolitiken enbart var en bidragande faktor till socialdemokratins dominans under 1900- talet. Demokratiseringen av kulturen, genom att sprida och tillgängliggöra konsten och kulturen till hela befolkningen vilken tidigare var förbehållen de övre samhällsskikten, har spelat en central roll för allmänbildningen. 1968 års utredning banade väg för tillgången till kultur för alla samhällsskikt och i alla delar av landet.

Människors förbättrade levnadsstandard, som ett led i utbyggnationen av välfärden, ökade förväntningarna på en motsvarande höjning av den estetiska bildningsnivån. Däremot ansåg man inte att demokratiseringen av kulturen var tillräcklig, kulturpolitiken skulle kompletteras med idén om kulturell demokrati där graden av engagemang och aktivitet skulle värderas. Passiviserande kulturkonsumtion kom att ifrågasättas då det inte ansågs bidra till ett ökat samhällsengagemang.

Oavsett vad man tycker om detta idag har dåtidens kulturpolitiska idéer frambringat deltagandemålet som slås fast i den svenska kulturpolitiken. Den är också orsaken till att deltagandet i kulturlivet i Sverige är högt i jämförelse med länder utanför norden. Samtidigt konstateras att skillnader mellan olika grupper i samhället har växt, och med nuvarande politik ser det knappast ut att minska. Utbildningsnivån pekas ut som den enskilt viktigaste anledningen till den kulturella segregationen utöver inkomst, social bakgrund och geografiska skillnader i utbudet.

Utifrån detta är det hög tid att erkänna en dekadens, inte i Björn Söders bemärkelse normkritiska sagostunder eller provokativ samtidskonst, utan i den politiska förslappningen. En socialdemokratisk kulturpolitik måste komma med samtida lösningar på en rad utmaningar: den sviktande samhällstilliten, den försvagade läs- och bildningsnivån, alla barns rätt och tillgång till språk- och kultur samt den demografiska utmaningen som kräver insatser för att stärka det svenska språkets status.

Slutligen måste socialdemokratin se de reaktionära uttalandena och en borgerlig kulturpolitik som ska klara konststycket att navigera mellan liberalism och nationalism som en viktig påminnelse: Den kulturella konfliktlinjen är här för att stanna i syfte att låta den nya borgerligheten bibehålla regeringsmakten.

Den ekonomiska politiken kommer man att ligga lågt med eftersom de två senaste budgetarna främjande livsvillkoren för höginkomsttagare och förbisåg hur arbetande människor ska få vardagen att gå ihop med ökade elpriser, matpriser och ränta. Socialdemokratin har allt att vinna på en uppdaterad offensiv ekonomisk politik för minskad arbetslöshet, hög personaltäthet i skola, vård och omsorg samt direktstöd till de mest drabbade hushållen.

Om vi behöver uppdatera vår kulturpolitik, så är det inget mot vad vi behöver göra med den ekonomiska politiken. Det är när dessa två politikområden förenas, dekadensen upphör.

Lawen Redar (S)